Emma Graaf | Runner's World + Triathlon
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Emma Graaf

Det var kul så länge det varade...

Att gå igång med lite mer fartbaserad träning är kul! Gillar utmaningen och min kropp mår bäst av att jobba lite hårdare. Och det var kul så länge det varade.

Kroppen är inte riktigt med just nu och trots väldigt mkt vila och inte så mkt träning, fick jag bestående ont i foten efter den här veckans belastning. Det är dock inte på samma ställe som jag hade ont i fjol, utan under den yttre fotknölen, så en stressie (stressfraktur) borde det inte vara. Andreas på Access rehab fixar och donar som vanligt och han kom fram till att jag fått en kontraktionen så att ben gått mot ben och gjort så att aktuellt ställe blivit svullet och lite inflammerat. Det är bara att löpvila så ska jag nog bli klar till tävlingen.

Jag hann ju knappt komma igång med träningen den här gången så skulle jag trappa ned igen inför tävling. Coming up är SM på medeldistans (halv ironman denna gång) i Jönköping. Startlistan avslöjar en rejäl utmaning, jag kommer vara väldigt nöjd om jag kommer i övre halvan!

Just nu har jag flaxat iväg till Stockholm. Jag ska vara här några dagar dels för att ge kroppen en renovering på Access rehab, dels för att ge cykeln en rejäl service på Cykelcity och dels för att träffa mina fina träningskompisar och träna och fika på känd mark.

På söndag är det nybörjardag för nyblivna triathleter i Hellas så vill ni ha en heldagskurs med kvalitativ träning och teori, med proffsiga instruktörer, anmäl er här: http://www.teamsnabbare.se.

Jag njuter i fulla drag av att vara ledig i vackraste sommarsverige. Finns det något härligare än att starta dagen med ett pass öppet vatten med släkt och vänner? Hemma i Norhyttan har både min mamma, kusin och granne envist krängt på sig våtdräkten tillsammans med mig och simmat några tusen på vår eminenta egenhändigt gjorda simbana i sjön Noren, för att sedan gå upp och njuta av en kopp kaffe och frukost på verandan med sjön som utsikt.

Imorgon blir det morgonsimning i öppet vatten i Källtorpssjön vid Hellasgården med ett gäng och rullecykling på Ekerö. Det är livet på en pinne! Nu ska bara fotjäveln bli bra också. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-07-18 21:45


Då kör vi igen!

Lata, soliga dagar utan fokus på träning. Så har mina senaste två veckor sett ut. Började träna lite, lite i måndags. Cyklingen har mer liknat transport till förmån för mer kulinariska inslag. Mesta tiden har gått åt till att äta. Och fika. Sa till Carl att det var väldigt skönt att Svenssonträna men vi kom fram till att ca 1-2 timmar träning varje dag nog är mer än vad medelsvensson  gör på en vecka. 

Nu är sötebrödsdagarna slut. Just precis nu när jag äntligen förlikat mig med vilan, tyckt det varit lite gött. Schemat fram till Kalmar är hårt men lagom. Det är utmanande men inte ouppnåeligt. Jag gillar det. Nu ska passen bockas av och de ska göras minutiöst efter upplägget. Det är ett måste för att jag ska komma förberedd till start. Inga fler svackor och kramper i diverse kroppsdelar. Inget mer slaev med lite för intensiva eller förlängda pass. Nu är det skärpning. Nu jäklar kör vi igen! 

På fredag åker jag till Stockholm och till helgen leder jag, tillsammans med bla blogg- och teamkollegan Ullis Eriksson och Marika Török en triathlondag i Hellas. Se mer här: http://www.teamsnabbare.se/collections/team-snabbare/products/triathlondag-for-nyborjare-stockholm.

Stannar i stan ett par dagar så jag vill gärna leka med alla jag känner.

Hoj! 

I'm on a boat. Lär dröja till nästa gång. Nu är det 100% triathlon som gäller. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-07-13 21:22


Vansbrosimmet

En riktig latmask är jag/har varit sedan jag skrev sist. Förutom att inte ägna mig så mycket åt träning, har jag ätit/fikat så jag blivit fet, målat om hus med min favvofärg falurödfärg, ridit, tjålat skit med mina goa Ludvikavänner, solat och badat.  Det fina vädret vi har i vårt avlånga land gör ju inte att man klagar heller. Känner mig riktigt redo att dra igång lite träning snart.

Ok, helt på latsidan har det inte blivit. Jag var ju faktiskt i Vansbro i lördags för att köra Vansbrosimmet. En folkfest utan dess like och det var kul att gå runt och morsa på alla man kände igen (många många triathleter var där) och att se sin nuna på Vansbrosimmets tidning som delades ut till höger och vänster:).

Det var ett nedkortat Vansbrosim till halva sträckan, dvs 1500 meter, pga kallt vatten men det kalla vattnet vette tusan om det var det värsta med loppet. Kylan hör ju till och den varma lufttemperaturen gjorde det faktiskt väldigt behagligt att glida ned i vattnet. Nej det värsta var att det var trångt så in åt h-vete. De hade nämligen smalnat av simytan i ån som säkerhetsåtgärd pga kallt vatten men det blev nog snarare omvänd effekt, dvs blodiga panikslagna simmare.  Trots allt är vi triathleter ju experter på att hantera krigsföring i vatten så kaoset och alla slag i starten bekom mig inte så värst mycket. Det var bara att gilla läget och försöka ta sig framåt. Min känsla när jag fick hyfsat fritt vatten var ändå god. Kom in som 20:e kvinna på tiden 20:56 och bästa dalatjej så dt.se skrev en trudilutt och jag fick prata dalmål i webbTV. Se och hör artikeln och webbTV-inslaget här.

Carl var dock väldigt sur efter loppet pga trängsel, strulande glasögon och att de inte hade BANANER och kexchoklad vid målet. Vem vill ha ett sketet äpple liksom? Nej du, det blir inga fler Vansbrosim för sambon min och jag ska väl inte tvinga honom, men jag lovar att jag kommer tillbaka.  

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-07-09 22:47


First loser

Second is the first loser, och så känns det på pricken. Men innerst inne är jag väldigt nöjd att jag tog mig i mål och kämpade på hela vägen, om än med några svackor. Det var den värsta tävlingsdagen i min triathlonhistoria med vindar, kraftiga regnskurar ggr fler och en temperatur som i vanliga fall hade lett till trainerpass i källaren framför utecykling.

Redan på morgonen kände jag att det i te skulle bli min dag. Uppladdningen inför tävlingen var inte den bästa då fyra dagars träning fick ställas in pga mina magkramper. Tack vare det "flippade" jag ur lite på toppningspassen kördes liiiite för hårt med träningsvärk(?!?!?) i låren som resultat dagarna innan. Mycket dåligt och mycket amatörmässigt av mig.

Med det var inte den största anledningen till känslan av att det inte skulle bli medalj. Jag visste nämligen att pga triathlonens regelverk så skulle simningen bli nedkortad pga utetemperaturen. Dåligt för mig. Bra för resten av damfältet som r relativt dåliga simmare men riktigt bra cyklister och löpare.

Simningen gick över förväntan. Tog fötter, avancerade när jag fick chansen, accelererade ikapp klungor och simmade smart för första gången. Kändes hela tiden behagligt, starkt och med gott självförtroende. Upp som överlägsen första dam.

Sedan började misären. Hade på mig de kläder jag skulle cykla i, under våtdräkten, dvs CEP-calves, fusion speedsuit och fusion cool(?)vings. Kändes stabilt att dräkten och ärmarna har kylande effekt (?). OBS ironi. Tog på mig strumpor och handskar och på tårna hade jag neoprenöverdrag. Mer tog jag inte. Dumt.

Första varvet gick bra trots regnskurar, sedan började vinden tillta, skurarna fortsatte och jag blev kallare och kallare. Benen stelare och stelare. När jag låg i 120 i watt och 75 i kadens undrade jag vad i helvete jag höll på med. Fingrarna löd inte längre. Hade svårt att bromsa och svänga vid vändpunkterna. Men så slog det mig att det är lika för alla och jag ska FAN inte ge mig. Jag ska vidare, oavsett! Körde på. Tog en gel varje gångjag började tappa huvudet. Drack sportdryck så mycket jag kunde. Det gick ändå sämre och sämre pga kylan och tre tjejer var ikapp på sista varvet. Cyklade och smågrinade sista fem kilometrarna. Ville bara stanna hos pappa, mamma och syster som stod och hejade.

Ut på växlingen fick jag höra att det var 2 min till första dam och 1 min till närmsta dam. Sprang förbi två stycken redan efter tre km. Sedan såg jag inte östersundskan Kerry McGawley (körde i endast tridräkt=hard core brud) förrän vid varvningen där jag fick reda på att det var 1:45 upp. Fick hopp om livet. Ute på vändpunkt stod Jocke Willén och gav mig tider (Thank God att han stod där) och det tändes ytterligare en gnista. Sprang riktigt kasst och det gick fruktansvärt långsamt. Sämre har jag nog aldrig sprungit med kraftiga positiva splittar per varv. Men jag kom ikapp, kerry hade fått magproblem. Vid 20 km höll jag på att dö. Benen var som stockar, fick liksom kasta mig fram på ren kraft och ursinne. Publiken lyfte mig och jag kände att nu kanske kanske kanske det går att hålla undan för Camilla och de andra bakom. Med 6 km kvar i ett mycket svagt ögonblick, susade Lena Holmgren förbi. Hon spran förbi mig på halvan på Playitas så jag visste att hon var stark löpare.

Det var kört på guldet. Men skulle jag klara silvret?

Med två kilometer kvar dyker bästa Carl upp och peppar:
-håller du 4:20 till 4:30 pace till mål fixar du det!

Vad han inte visste var att jag för tillfället låg i 5:23 pace. Hur skulle jag kunna öka?

Från någonstans fick jag lite extra kraft och kunde springa sista kilometern i 4:40 igen men såg mig om hela tiden. I mål som tvåa. Second is the first loser. Men ändå så sjukt nöjd att jag höll ihop misären till ett helt lopp.

Kylan gör ingen gott. För de flesta inte regn och blåst heller. Förkortad simning gör definitivt inget gott för mig, inte minst med tanke på den goda simformen.

Skit, piss och helvete. Så kan man sammanfatta dagen. Men ändå nöjd på nåt vis.

Gratulerade Lena i mål som såg väldigt förvånad ut: "du är ju min idol ju" sa hon till mig. "Ja, och nu är du svensk mästarinna", fick jag ur mig tillbaka. Gulletjej.

Elisabet hökerberg in som trea i debuten. Bra kört det.

Gratulerar även till KJ, teamkompis snygg-George och Carlén. Man kan väl säga att det finns en trend i att de som haft lite sabbatsår, tränat mindre eller varit skadade, har presterat bättre än förväntat i år än vad vi som varit på långa träningsläger i värmen lyckats leverera.

Nu ska jag bryta ihop och göra nåt annat i en vecka. Rida, hänga med familj och vänner och bli fet. Härnäst hägrar Vansbrosimmet. Om det blir något i kylan.

Grattis även till Coach Björn som vann kylig duathlon i Vansbro, lätt som en plätt. I linne och korta byxor. Hårt.

En bild säger mer än tusen ord. FOTO: Jonas Gustavsson, Bildbyrån STR 

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2014-06-29 16:06


Mentalt tungt

Från att förra blogginlägget känna att nu får jag fanimej ta mej i kragen och skärpa upp mig, vilket jag gjorde, hade några riktigt fina pass där jag flög fram igen, till att krascha rakt in i väggen. Här kommer därför en klagosång.

Kände mig tröttare och tröttare för varje dag som gick från i lördags. Lördagens, andra pass, ett distanspass på 80 min med 2*10 min pace-intervaller inlagda gick käpprätt åt H-vete. Carl "lurade" in mig på krokiga stigar och motlut utan dess like, jag sprang fel, blev superarg och vrickade fötterna. När jag surmulen kom hem och skällde ut Carl (för allt var ju hans fel....eller hur???) så skrek han tillbaka att "Du får ju fan får lära dig att springa och inte springa som en j-la elefant. Du  borde kunna springa uppför och stig utan att bryta ihop totalt". Mentalt tungt. Hur fasen gör tex Emelie Forsberg? Hon kan ju kuta snabbt överrallt?!

Mentalt tungt också i och med att det är 8-10 grader, stormvindar och regn här uppe i Jämtland just nu, vilket gör träningspassen ännu tyngre att utföra ensam. I söndags fick jag vända hem för att sätta på mig mer kläder; vintertights, neoprenöverdrag till skorna, vinterjacka och handskar....och ändå blåste den där envisa vinden rakt igenom märg och ben.

Utebassängen, en 50 meters, har till min stora glädje öppnat på Storsjöbadet men kylan har tvingat mig simma i våtdräkt. Ungdomarna jag simmar med i SK Ägir är dock stenhårda och hoppar gladeligen i vattnet utan varesig våtdräkt eller swimskin...brrrrrr! Är jag en mes eller? Mycket mentalt tungt.

Som pricken över i fick jag igår efter simträningen kraftiga magsmärtor som gjorde mig soffliggande hela dagen. Kramperna ville inte ge med sig vilket till slut resulterade i ett akutbesök på Östersunds sjukhus.

Jag fick för mig att aortan brustit och att magen hade fyllts med blod, eller gallstensförgiftning, bakterieinfektion eller....ja gud vet allt jag kunde ha drabbats av! Nu hittades det inget fel, så jag fick snällt åka hem. 

Ingen träning blir det nu på ett par dagar sedan mycket mycket lätt träning när jag känner mig ok. Har kommit överens med mig själv om att det inte är något att stressa upp sig för. Sannolik är det hög träningsbelastning som gör hela systemet lite stressat och därmed gör att jag får kramperna. Har ju haft magkatarrsymptom tidigare, för flera år sedan men långt ifrån inte så här illa. Stressar jag mer över att få vila ett par dagar blir det nog sannolikt inte bättre i magen. Mentalt tungt.

Idag är det bättre så det går åt rätt håll. Åt yoghurt och sockerkaka till frukost. Och hallonpaj till lunch. Jättedåligt för magen? Näe det kändes jättebra och jag blev jätteglad. Jättebra mentalt.

Jag ska försöka ta hand om mig själv nu på bästa sätt. Träningen inför SM i Motala är redan gjord och inte mycket att förändra nu så ett par extra dagar vila behöver inte vara något negativt för formen. För det mentala är det dock sämre. Har precis kommit hem från en fika med Simon (triathlet från Östersund som jag tränar mycket med) där vi diskuterat "de mentala bitarna" i tränandet och tävlandet. Det är svårt som fan! Man vet liksom på pappret hur man borde tänka och hur man ska göra för att "tänka rätt". Ändå gör man fel hela tiden, tappar fokus på sig själv och psykar sig med nedvärderande tankar. Varför?! .

Det är ju alltid såhär inför tävling. Ingenting har någonsin varit perfekt inför rejs. Fast så minns man ju det aldrig. Man minns de bra sakerna när det går bra och de dåliga när det går dåligt.

Simon sa förresten att han hade visualiserat att han trodde att jag skulle vinna SM i år igen, så jag tror på honom. Det är mentalt jättebra.

Jag har ju köpt ett nytt dischjul på Cykelcity och allt. Utrustning är allt. Det ger mental kraft.

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2014-06-19 18:34



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Emma Graaf


Välkommen till min blogg och kul att du hittat hit! Här kan du läsa om mig, Sveriges gladaste triathlet och regerande Svensk mästarinna. Bosatt i Stockholm men kommer från Ludvika i Dalarna. Har sysslat med konstsim på elitnivå fram till 2002. Började med triathlon 2009. Läs mer om mig på www.emmagraaf.com





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser
Annonser