Emma Graaf | Runner's World + Triathlon

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Emma Graaf

In i rutinerna igen

Då är sötebrödsdagarna förbi och kroppen ska sakteligen vänja sig vid att underkasta sig hård träning och långa träningsdagar igen. Nu till en början handlar det mest om att komma in i rutinerna igen. Upp tidigt, sticka till simhallen, direkt till jobbet, lunchträna, hem och vila en sekund och sedan sista kvällspasset. Det går segt just nu. Kroppen är inte van. Försöker sova 8 timmar men den där morgonsimningen utförs fortfarande i ett zombieliknande tillstånd. En del pass har jag ställt in dessutom, när kroppen sagt nej tack och jag somnat på soffan istället.

Det kommer bli en lång uppförsbacke att ta sig igenom för att nå toppform igen. Samma visa varje höst men jag behöver bara tid till att komma in i det här sedan vet jag att allt kommer gå som en dans med träningen. Det är ju alltid så. Men huvudsaken är att jag är peppad, och det är jag! Ser så mkt fram emot säsong 2017!

En nygammal grej jag har tagit upp igen är att morgoncykla med Le Peloton. Förut gjorde jag det i Stockholm ganska frekvent, men nu finns även samma fenomen i Falun, vilket jag är superglad för. Teamkamrat Jonas Pettersson i Cykelcity Stockholm som också bor i Falun och jobbar på Sweco, är initiativtagare och klungan den bara växer och växer...SUPERKUL! Le peloton är klungcykling tillsammans under ca 60 min som körs på samma bana varje vecka. Det går ut på att försöka bränna slut på sig så hårt det går och att sitta kvar i klungan så länge som möjligt. För mig gäller det bara att försöka hänga med på snöret, medan de andra kämpar om att göra en bra och stark förning utan att dö efteråt. Huvudsyftet är att bli trött, men det finns även en lite lugnare grupp (som jag brukar hänga på när jag dör efter typ 30 sekunder). Nu har vi ändrat bana och använder MTB men så snart våren kommer igen kommer linjehojen att luftas igen. Om du bor i Borlänge/Falun med omnejd tycker jag att du ska pallra dig upp och samlas med oss kl 05:55 utanför Sweco på Södra Mariegatan 18 för att vända ut och in på lungorna under ca 60 min. Efteråt är det fika på Focus Café.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-20 13:24


Sportbladet #mensendå

I helgen publicerar Sportbladet (Aftonbladets sportbilaga) artikelserie om elitidrottande kvinnors prestation i samband med menstration, graviditet och preventivmedel.

Jag är en av de elitidrottande kvinnor som deltagit i enkäten och intervjuats. Idag släpps de första artiklarna med Lotta Schelin i täten. Min intervju och film kommer sannolikt på söndag. Min del handlar om det blogginlägg jag tidigare skrev här på bloggen om preventivmedel och vilka besvär jag tycker mig drabbats av i samband med "mixtrandet" med olika preparat.

Sportbladets hemsida kan man läsa massor av intressanta uppslag till ämnet och vi är allihopa eniga om att det är dags att börja snacka hur vi ska träna optimalt hela menscykeln och skapa förståelse för tjejers kroppar och besvär, framförallt försöka förmedla detta till ungdomar som idrottar. 

Läs mer på Sportbladets hemsida och under haschtagen #mensendå på Facebook, twitter och Instagram. http://mensenda.story.aftonbladet.se/chapter/borjade-bloda-och-fick-problem/

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-16 18:59


Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen

Är i skrivande stund på väg hem från fyra dagar med jobbet i Storulvån, Jämtland

Alla som känner mig vet att hur mkt jag än velat så har jag aldrig lyckats bli något vidare på att springa terräng och det slutar allt som oftast i småskador när jag ändå försöker.

Jag var därför högst tveksam till detta med fjäll-löpning när vi åkte upp. Var det så speciellt med fjällnatur?

De flesta i vår grupp skulle förstås vandra men det har jag då rakt inte tålamod till så löpskorna fick prioritet. Vi kom upp lördag eftermiddag och beslutade oss för att ta Getryggen som första lilla utmaning. Fick med mig Ludvikabon, "mötesplatsern" och orienteraren Peter Östman som också gärna ville ha lite mer fart och fläkt. Det var 3 km enkom uppför men vi mosade på och när den sista branten kom beslutade vi oss för att kötta 2 minuters intervaller. Syrafest! På toppen kändes det väldigt värt det och vi skuttade genom ljung och ris neråt till en annan stig. Mkt gegga, stenar och fjällbjörkar senare var vi åter på fjällstationen med glatt humör. Det var ju skitkul att springa på fjäll!

Dag två steg jag upp lite tidigare och körde asfaltslöpning innan frukost. Gårdagens klättring och fredagens tuffa pass på gymmet gjorde sig påmint i kroppen och kände mig lite sliten efter joggen. Som tur var hade vi planerat möte hela förmiddagen och det ösregnade och blåste ute på fjället, så kroppen fick vila ett par timmar. Skönt att vara inne då. Men lagom till eftermiddagen klarnade det upp och jag och Peter stack ut och rastade benen på en 21 km lång äventyrsrunda Ulvtjärnarna-Storsnasen-Storulvån. Kändes inte helt säkert när vi klättrade ner för branter med sten och de andra i gruppen ringde och började prata om snö och spöregn. Vi klarade oss dock bra och hade sol hela turen. Och jag vrickade inte foten en enda gång!!! Träffade upp resten av Swecogänget vid Snashögarna och fick oss en efterlängtad bulle och kaffe. Sedan joggade vi iväg igen. Trodde jag skulle få världens kick av pausen men det blev snarare rakt in i väggen. Hela kroppen värkte, jag fick jätteont i magen och sträckte knät två gånger. Vad tusan?! Sista kilometern kom gruppen till undsättning och vi fick skjuts sista biten hem. Inte konstigt att jag bånkade, sneglade till på klockan och det visade sig att vi varit ute i dryga 4 (!) timmar. Det tar tid att ta sig fram på fjället.

Maten var helt fantastisk och vi åtnjöt trerätters ekologisk och närproducerad mat varje kväll, dessutom lika god frukost.

Måndagen vaknade jag med riktigt överansträngt högerlår och jag ställde därmed in morgonens planerade jogg. Vi tog en sväng till Åre och njöt av sol, shopping och god lunch samt föredrag om VM i Åre 2019. Tillbaka till Storulvån och jag var jätteseg och trött. Benen värkte  men tillslut belutade jag mig för att ändå göra ett försök på en kortistur. Sprang själv nu mot Sylarna och det var värsta autobahn-stigen i jämförelse mot våra tidigare vägval. Kom som i trans och tid och rum bara försvann. Gick så lätt att springa och var otroligt vackert uppe på fjället. Och varmt! 12 km fick jag ihop hur lätt som helst och benen kändes kanon. En kall öl, lite bastu med isbad och sedan 3-rätters igen, vilken dag. Lyx.

Imorse tog jag ett sista löppass innan frukost och avfärd och jag måste säga att jag får omvärdera mina ursprungsåsikter om fjällen och trail-löpning. Det var otroligt kul och härligt! Kommer definitivt börja springa mer obanat nu!

Mot Sylarna dag 3 (med renar i bild)

Storsnasen dag 2

Getryggen dag 1

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-13 14:39


Satmaran MTB

Hade egentligen tänkt att komma i bra slag nu under hösten för att åka till Challenge Forte Village på Sardinien i slutet av oktober men det hela sket sig.

Planen var 1 vecka schemalös återhämtningsträning efter Sala Silverman för att vila mina stela ben och sedan på´t igen för att träna 8 veckor i ett rejält träningsblock till tävlingen. Det gick ju sådär. Höll faktiskt fan på mig och började inte för tidigt denna gång efter race, mycket för att jag och Simon arrangerade en triathlontävling i Ludvika, Notgårdsloppet, och hade inte tid med något annat den veckan. Men ändå.

Kände mig riktigt bra i kroppen och startade Satamaran MTB-tävling för tjejer i Blötberget på lördagen. Något jag brukar göra varje off-season period (de senaste 3 åren iallafall). Det är en väldig lättsam tävling och utan hets egentligen. Jag hade kört hela 2 MTB pass och känt mig som värsta Jenny Rissveds så jag kände mig mer redo än vad jag brukar :).

På tävlingen låg jag bra till. Jag lade mig på en betryggande 2:a plats (Anna From från Ludvika är ruggigt stark i skogen så henne försökte jag inte ens gå med), många tjejer i ett koppel efter mig och jag försökte göra några insatser för att gå ifrån som lyckades sådär halvbra i motvinden. Kände att jag inte var lite åkstark som jag brukar på cykeln. Men väl i skogen så flöt allt bara på och jag vågade släppa på bromsarna och bara flyta med. Hade blivit varnad för spårig vägbana och svåra partier men jag märkte knappt att det var trixigt. Hur kul som helst! När jag sedan vände mig om var alla borta och jag hade skapat en rejäl lucka till de andra tjejerna. Jihooo!!!

Med lite för mycket hybris och när de "svårare" partierna var avklarade så tappade jag kanske lite respekten för cykeln. Kom in alldeles för snabbt i en kurva från asfalt till löst grus och tjoff! så låg jag på backen. Vrålade rakt ut, jag trodde jag skulle stryka med och att alla revben och en lunga var av...visade sig att det bara var jag som tappat luften och att jag var lite chockad. Beslutade mig för att köra klart men att köra lite lugnare resten av vägen (jag kunde ju inte direkt gå 10 km hem genom skogen). Tjejerna bakom kom ikapp när jag låg där och kravlade runt med skrapsår över hela mig men det gick snabbt för mig att ta ikapp dem och jag beslutade mig för att jag skulle satsa på att vara på pallen ändå.

Kom i mål som 2:a och fattade inte någonting, vart var tjejen framför mig? Visade sig att jag tagit fel i en korsning och tagit en kortare väg. Jäkla skit. Hade så gärna velat ta ikapp det där sista och ställt mig på pallen. Men men nu blev det som det blev och kändes ju lite ovärt såhär i efterhand.

Det var "bara" skrubbsår och blåmärken men faktiskt ganska otrevliga sådana och jag kan inte simma på en vecka innan det blivit ordenligt med skorpa och infektionsrisken lagt sig. Trist såklart, men det är ingen katastrof....

Har bestämt mig för att inte tävla med denna säsong. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i år men jag har haft många fina framgångar ändå (blandat med lite "fadäser").

Nu ser jag fram emot en lång period med basträning, toppat med läger på Thanyapura i Phuket i november.

Foto: Ulf Risberg

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-31 13:28


Ädel valör på Sala Silverman

Jag tror den 20 augusti går till historien som den mest intensiva dagen för oss konditionsidrottare i allmänhet och triathleter i synnerhet. Kalmar Ironman, Sala Silverman, en rad småtävlingar och dessutom OS för Lisa Nordén och ett ryslligt spännande MTB lopp i OS av Jenny Rissveds.

I bakhuvudet har Sala Silverman funnits som alternativ till Kalmar sedan en lång tid tillbaka, eftersom jag hört så mycket gott om tävlingen. Simon var också helt inne på att köra Sala när jag fortfarande hoppades på Kalmar. Simons benhinnor och bursit i höften satte docks stopp för hans tävlingsplaner den här sommaren. Han fick avbryta säsongen (med ett par DNF och ett sviktande självförtroende) i Mora.

Så, med siktet inställt på Sala kände jag peppen att träna på och göra det jag kunde för att komma någotsånär i form. Eftersom jag varit så trött så uteblev kvaliteten på passen och jag fick ingen egentlig toppning till tävlingen (för då hade jag inte hunnit träna något alls!). Dagarna innan började jag känna mig nervös över min form. Skulle jag ens klara det? En halv Ironman snyter man ju faktiskt inte bara ur sig... OCh så skulle jag åka själv, eftersom Simon jobbade. På startlinjen kände jag inte igen många namn heller. Skulle jag känna mig helt ensam?

Men nej, väl på plats träffade jag hur gulliga människor som helst. Vilka fantastiska funktionärer och medtävlanden! Och så var Börje där, kära Börje som speaker, det är en klassiker och jag kände mig hemma direkt när jag hörde hans röst. Åke Lantz, eldsjälen som arrangerar Sala Silverman har gjort ett gedigert jobb med att skapa en mysig tävling som ändå är proffsig, tävlingen var toppen!

Simningen gick på tvåvarvsbana med start på strand. Kom iväg rätt dåligt och hade inte det där bettet ut till första bojen, så jag halkade lite efter. Körde mitt eget rejs, trots att det fanns fötter att ta. Jag körde min egen väg (säkert inte sprikrak för jag var den enda som låg där). Gnetade mig igenom simningen kom iallafall upp som första dam. När jag sprang upp hörde jag ett välbekant ljud, koskällor! Å vad glad jag blev när jag såg att mamma och pappa kommit för att kolla och heja!

På den fina cykelbanan om tre varv á 29 km kände jag direkt att jag inte hade bra ben. Precis som i Vansbro började det krampa varje gång jag försökte ta i. Vader, lår, fötter hela tiden small det till i någon muskel och jag fick sänka ambitionsnivån hela tiden. 10 watt lägre än mitt normala på halv. Coach Björn tror att det beror på att jag inte kört några hårda pass och musklerna därför är ovana med belastningen. Jenny Eliasson dundrade förbi på första varvet och jag kunde inte hänga på.

In i växlingsområdet var jag 6 minuter efter henne! Hur fan skulle jag kunna ta ikapp det? Men jag hade redan bestämt mig för att jag skulle runt och att jag skulle göra det här i min egen takt och bara få ett bra sässongsavslut. Så jag sprang på. Det var en kuperad bana. Började med en asfaltsbacke och fortsatte in på ett eljusspår med fler backar. Jag som är helkass på backar! Men det kändes otroligt nog bra och jag fick rapporter av mamma och pappa att jag tog in. På andra varvet i terrängbackarna så kom jag ikapp och förbi. Var hela tiden rädd att det skulle komma någon bakifrån så jag tog inte ut något i förskott direkt. Det kunde gå, men det var alls inte säkert.

Men det gick! Efter 1:40 (1:39:58) på halvmaran korsade jag mållinjen som vinnare och så började jag såklart storböla när mamma och pappa kom och kramade om mig!

Otroligt stolt över att jag vann och inte gav upp och att min kropp lyder mig igen (även om den är lite seg). Nu blir det lite mini-säsongsvila innan nästa äventyr!

Här finns bilder från halvan: http://www.rappfoto.se/2016/08/21/bildspel-fran-sala-silverman-dag-1/

Resultat finns här: http://apps.svensktriathlon.org/competitionresults.asp?type=details&competition_id=1112&language=1

Jag satte mig i bilen och slog på Sveriges radio P4 med Sporten där de liverapporterade Lisas lopp. Herregud så spännande allt blir på radio! Vilken inspiration hon är Lisa, 16:e plats är sjukt bra med tanke på att hon inte kunnat springa lika mycket som de andra tjejerna pga skador. Med minimalt batteri i telefonen (har ingen fungerande radio i bilen), lyssnade jag även på Jenny Rissveds MTB-lopp, en nagelbitare! KOm hem lagom till att se henne göra "rycket" och gå i mål som överlägsen segrare!

I Kalmar vann min Cykelcity Teamkompis Marcus Larsson. Det är stort att få korsa mållinjen som etta på en Ironman, även om herrproffsen saknades. Grattis Mackan!!!

I Köpenhamn drämde Patrik Nilsson till med svenskt rekord och en tid som är 7:e bästa i världen, han fullständigt manglade! Vilken kille!

Som om det inte var nog, på torsdag arrangerar jag och Simon Notgårdsloppet Triathlon. Det är nog ÄNNU större än ovan nämnda prestationer;). Kom och testa vettja!

Här är en intervju med mig, direkt efter målgång i Sala Allehanda (9:45 in i filmen):

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-08-24 09:07



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Emma Graaf


Välkommen till min blogg och kul att du hittat hit! Här kan du läsa om mig, Sveriges gladaste triathlet. SM-guld långdistans 2013, SM-silver 2012 och 2014. Bor och tränar i skogen utanför Ludvika i Dalarna. Har sysslat med konstsim på elitnivå fram till 2002. Började med triathlon 2009. Läs mer om mig på www.emmagraaf.com





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser