Emma Graaf | Runner's World + Triathlon

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Emma Graaf

Räknar ner

Nu är det bara två dagar med ortosen kvar innan "avgipsning" och friskförklaring. Huruvida det går att köra 100% efter det låter jag vara osagt. Med tanke på hur mycket muskulatur jag tappat trots att jag försökt träna de delar som inte berörs av skadan, är ändå förfallet ett faktum.

Jag har speciellt några saker som kommer bli otroligt skönt att slippa efter onsdag:

  • stanken från ortosen på kvällen när jag tar av den (den blir inte speciellt fräsch av att köra spinning med)
  • min svarta jeans 3/4 jeans med dragkedja och svarta tights som är de ENDA vanliga byxorna jag har kunnat ha på mig under nästan 7 veckors tid.

  • den tjocka, varma, f.d. vita strumpan som ska vara på under ortosen för att det ska bli rätt tryck (fick 2 st och de är rätt äckliga efter 7 veckor, trots att jag tvättar och tvätta) 
  • den extra tiden på morgonen när allt ska på i rätt ordning
  • sitta i duschen alternativt duscha med ortosen på (det har varit lite knepigt när jag duschat på gymmet och i badhuset)
  • ironmanplastpåsen som skydd mot att skita ner ortosen och få in snö i hela härligheten
  • kunna få chansen att få tillbaka vänster vadmuskel
  • kunna gå normalt, utan att vagga eller halta
  • att ständigt vara blöt om tårna, antingen av svett eller snö, vatten, slask el dyl
  • återigen. Stanken från foten och ortosen. Den är vidrig. HUr mycket man än duschar.

Saker jag kommer att sakna:

  • Att jag inte längre kan be Simon hämta ditten och datten åt mig när jag ligger i soffan och slappar :)

Säsong 2016 here I come!

Min vackra ortos med tilhörande vita socka. Under det tjocka lagret döljer sig en stank av instängd gammal fot som inte är utav denna jord. Kortet är taget typ två veckor efter att jag skadat mig. Nu måste jag spänna in ortosen på max och den passar inte längre min tunna vad. Tightsen är använda sedan 25 januari:).

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-02-01 19:00


Preventivmedel för sportande fruntimmer

Har funderat på att skriva det här blogginlägget under ett års tid nu men hejdat mig ett antal gånger. Nu kommer det ändå för att jag själv gärna hade läst ett sånt här inlägg innan jag började mixtra med preventivmedel för ca ett år sedan. Det här inlägget är inget som ni grabbar behöver ta del av. Det är riktat till tjejer och sådana här saker är våra hemligheter. Men vill ni veta hur det är så får ni självklart läsa vidare. Go ahead!

Det började med att jag återigen började käka hormonbaserade p-piller igen efter nåt års uppehåll. Det gick väl nån månad sedan insåg jag varför jag hade slutat med skiten innan. Jag blev väldigt labil i humöret! Brann av på en sekund och kände att jag inte var mig själv riktigt. Från att alltid (nästan) vara glad till nedstämd, sur och svajig i humöret. Usch. Min mamma har haft samma problem med p-piller så jag tänkte att jag kanske helt enkelt var känslig för hormonbaserade preventivmedel. Kanske rent av för att jag tränar mycket och känner min kropp.  Jag kräver att den ska vara stark och pålitlig och inte motverka min träning.

 Varför stoppa i sig hormoner som man bara blir nedstämd av? Dessutom glömde jag ju pillren lite då och då vilket inte gjorde saken bättre direkt och hur bra är det? Gravid var ju det sista jag ville bli när jag var tjänstledig från jobbet och allt för att idrotta.

Funderade av och till. Läste på. Försökte hitta något om idrottande tjejer och liknande besvär. Hittade inte ett skit. Bokade in tid hos barnmorska och undrade vad jag skulle göra och vad som fanns som alternativ som skulle funka för mig som idrottare mycket. 

Eftersom jag absolut inte ville käka hormoner så fanns det tydligen bara ett alternativ: kopparspiral.

Och jag klev ut från mottagningen med metall i underredet och en dålig magkänsla.

Det gjorde jävulskt ont. Eller det var mer obehagligt. Fy fan. Rekommenderar ingen att sätta in metallskrot i könet. Tänkte att nu var det bara att idrotta och göka på utan att behöva bry sig i hormonsvallningar, barn eller försämrad prestation. 

Men. När man satt in spiral är det en veckas träningsförkylning i pool och två dagars cykelförbud. WhAAAT?!?! Det fick jag redapå efteråt!  Jaja. Bara att gilla läget och inte bada på ett par dagar (5 dgr minskade jag ner det till & cyklingen och löpningen körde som vanligt så fort den värsta värken i magen var borta ). Det jobbigaste var dock smärtan. Det kändes som mensvärk delux  och gav sig inte. Inte heller den blödning som är normal efter att satt in spiral. Blödningen ville inte ge sig. 

Slutade med att jag hade mens 2 veckor och ledigt 2. Sedan började skiten om med fruktansvärd mensvärk, ömmande bröst och känsla av svaghet i kroppen som inte gick att styra över. Inte roligt och fungerar inte när man är på läger och ska träna hårt!  

I april/maj efter mina läger utomlands var jag så trött på skiten att jag tog ut den. Funkar inte att ha mens eller pms hela jävla tiden. 

Rådfråga igen vad som kunde passa. Jo men det skulle nog minipiller göra. Mindre mängd hormon och bara gulkroppshormon som är skonsammare. Mensen skulle försvinna helt förhoppningvis och de flesta var kanonnöjda med denna typ av preventivmedel. Bra, tänkte jag!

Började på nya metoden och blev snabbt varse om att min mens minsann inte tänkte försvinna. Läste lite på forum och insåg att ungefär hälften av de som testat hade mens HELT TIDEN! Jag var en av dem. 2 veckor mens 2 veckor utan. Det här funkade ju bara inte.  Brösten ömmade dessutom lika som förut. Inte så mkt övrig pms men jag fick köpa storpack tamponger varje månad.

Efter några månader med minipiller beslutade jag mig för att sluta. Helt. Fuck preventivmedel!!!!! Nu kör jag utan och mina prestationer och min träning har gått så otroligt mkt bättre sedan jag körde utan något jäkla preparat. Mina bröst är minimala men de gör inte ont och jag har helt fullkomligt normal menstruation  (mycket mindre dessutom) och Simon kan berätta för mig ca 2 dagar innan när det är dag då jag blir lite snöig och känner mig tjock.  Annars helt normalt och träningen har gått bättre än någonsin efter jag slutat att mixtra. 

Nu frågar jag om någon vet någon studie på preventivmedel kopplat till prestation?

Vad har ni själva för erfarenheter och hur reagerar ni på p-piller etc? 

Och varför i helvete vi tjejer sedan 60-talet har tvingas mixtra med hormonerna  men män över hela världen är helt befriade från detta?

Rättvist?! Inte fan heller. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (25)

2016-01-28 08:46


Ljuset i tunneln!

Äntligen kan jag se ljuset i tunneln! Jag har fått kallelse för "avgipsning" och träff med sjukgymnast för att få ta av mig ortosen (för gott!) den 3 februari. Jag blev så glad när jag fick tiden att jag har höjt min träningsmotivation till skyarna. Jag har till och med testat att simma! TVÅ gånger! Och det gick bra!

Första tillfället var i lördags med Ludvika simsällskap. Hade väldigt stora funderingar innan hur jag skulle göra med foten, duschning, att hoppa i och själva simmandet. Jag gjorde helt sonika så att jag duschade med ortosen på, gick ned för den hala och läskiga trappan ned till bassängen, lindade foten hårt  i 90 graders vinkel, lade ortosen vid bassängkanten och hoppade i med dolme. Var väldigt noga med att inte röra på foten och att inte nudda vägg eller botten med den. Tänkte att 1000 m var ett rimligt mål att klara. Jag körde 3000 m och 70 minuter! Helt utan plan och bara arm med dolme. Det var ganska trist, ärligt talat, för jag fick aldrig det där sköna, avslapnade flowet när man bara tänker på teknik och antal längder. Det blev BARA fullt fokus på foten och att känna efter om et skulle göra ont. Men det gick bra där jag körde, på egen bana, när de andra lyllosarna fick köra VO2-max serie med start uppifrån och tidtagning. Men nu var premiären gjord! Det var faktiskt i Thailand jag simmade sist, dvs 6 veckor sedan, så jag är nöjd med utfallet.

I veckan har jag även cyklat varje dag och det har kännts bra. Har till och med kommit upp lite i motstånd och puls, utan smärta, så jag är väldigt glad. Lite crosstrainer har jag också vågat mig på, tillammans med övrig styrketräning. Jag har faktiskt fått träningsvärk i vaden på det skadade benet, så jag tror att jag är på väg mot rätt håll. Min vänstersida är dock helt crazy slapp och svag, än så länge. Jag kan knappt spänna musklerna längre, det bara sladdrar och dallrar om det skadade benet.

Nu ser jag ljust på framtiden. Snart kan jag börja med rehaben för att snabbt få tillbaka muskulaturen i benet så jag kan börja springa nån jävla gång (usäkta svordommen men jag längtar så himla mycket!!!!).

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-01-21 09:56


En dag som började dåligt men slutade med träningj

Dagen började förträffligt. Spillde ut all granola, som jag gjorde igår kväll efter jobbet, över hela köksgolvet. Kände att det här blir en j*la s*t-dag.

 MEN icke då!

Först kom pappa in med posten och jag hade fått leverans från Anna Wretlinds Powerwoman.com, ett par ascoola tights i krockodilmönster och en topp i samma mönster. Träningsinspirationen återkom direkt  efter gårdagens motvilligt vilodag!

Det blev 75 min gym på Må Bättre idag med fokud ben på eftermiddagen på mitt favvisgym som jag även jobbar på som instruktör. Det räddade dagen! Faktum är att jag kunde köra 15 min crosstrainer idag utan smärta! Visserligen jobbade jag nästan enbart med högerbenet men ändå.

Hämtade sedan ur paket till mig som visade sig vara Lifeproof-skalet som jag väntat på så länge till min nya jobbtelefon. Yes! Fick även med enmasse andra bra-att-ha grejer från Lifeproof. Så glad!

Nu återstår det 2 veckor med ortoshelvetet sedan är tanken att jag ska kunna ta av den och köra på "som vanligt". Springa kan jag nog glömma ett tag till då min vad+fot ser ut som en tops. Musklerna är HELT förtvivlade och jag gråter barkels gång jag ser på fanskapet. Har insett att det måste få ta tid. Tid att läka, tid att bygga upp och tid att komma tillbaka.  Men det är en tuff insikt och jag är inte helt förlika med den...

Imorgon  ska jag iallafall testa simma med dolme och se om det funkar, utan att göra ont. Längtar till dess och hoppas innerligt att det inte gör ont.

Kan meddela att vi äntligen fixat ett bra boende i Falun nu också och den 1 mars flyttar vi till "storstan" från Norhyttan.  Kommer bli otroligt bra träningsmässigt och väldigt skönt att slippa pendla (speciellt med det här vänsterbenet jag besitter för tillfället). Roligt va!? Huset i Norhyttan behåller vi och vi kommer hänga på vårt favvisställe varje helg och ledig stund:). Hoppas jag.

Det finns även andra väldigt roliga saker att se fram emot som snart kommer ur...cliff-hanger!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-01-15 21:06


Stammis på gymmet!

Jag tycker verkligen att det gått aslång tid sedan jag ramlade av, fick hästen över mig och fick sprickan i vadbenet vid fotknölen. Det är har tyvärr bara gått 3 veckor. Dvs det är 3 veckor till innan jag kan avgipsas och förklaras hel.

Under tiden försöker jag att köra på som vanligt och håller igång med gym på Må Bättre i Ludvika varje dag. Försöker köra alla övningar som inte känns obehagliga i vänsterbenet och får påminna mig då och då om vad som "borde" göra ont eftersom jag kör på utan att känna efter, det är oftast efteråt som smärtan kommer och hjärnan fattar att det inte står rätt till. Hoppas innerligt att benet läker ordentligt och att jag inte sabbar något.

Det som känns värst är faktist att vara helt stilla och att sitta upp en hel dag och första dagen på jobbet efter julledigheten i måndags gjorde sig påmint genom en svullen och blå fot en hel dag efter. AJ.

Positivt är dock att jag blir sjukt stark i bål, armar, höfter och till viss del även höger lår. JAg har blivit en riktig stammis på mitt gym i Ludvika och det är skönt att kunna gå dit och träna och tjåla med alla folk jag känner och inte känner.

Vänsterbenet har redan tappat 2 cm i omkrets om låret, och vaden ska vi inte ens prata om hur den ser ut. Jag förtvinar! Min vänsterfot luktar ost efter att ha varit instängd i walkerortosen hela dagarna långa och Simon gnäller på att jag inte får ha foten under täcket när vi får sova ;). Mysigt va!

Den extra vilan hoppas jag dock gör mig gott och det är ju ändå mellan -20 och 30 grader kallt ute vilket gör det väldigt knepigt att träna ute i vilket fall...

Under de här veckorna har jag gett mig fan på att jag ska klara att mata på en massa chins utan hjälpmedel och jag är på god väg (med lite hjälp och tips från Atleterna-stjärnan Fredrik Liljebjörn), klarar hela 1 st strikt chin i dagsläget, hahaha.

Jag stretar på och planerar säsongen och vet att jag kommer vara ÄNNU tjurigare och ÄNNU mer motiverad när jag väl får börja träna igen. Jag älskar att träna och det är min drog, jag måste bara ha den!!!

Med en tygpåse från Ironman Malaysia kan jag promenera i -25 grader utan att få snö i hela ortosen:). Fiiiint va!

Mycket stillasittande på kökssoffan med foten i högläge har det blivit de senaste 3 veckorna. Trist tycker jag.

Glad över att kunna cykla lite lätt på min wattbike, saknar konditionsidrotten!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-01-08 21:59



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Emma Graaf


Välkommen till min blogg och kul att du hittat hit! Här kan du läsa om mig, Sveriges gladaste triathlet. SM-guld långdistans 2013, SM-silver 2012 och 2014. Bor och tränar i skogen utanför Ludvika i Dalarna. Har sysslat med konstsim på elitnivå fram till 2002. Började med triathlon 2009. Läs mer om mig på www.emmagraaf.com





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser
Annonser