Emma Graaf | Runner's World + Triathlon
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Emma Graaf

Lär av mina misstag

Min lilla motivationsdipp är som bortblåst och jag har tränat på bra sedan senast. En semihård vecka till, sedan är det dags att dra ner volymen och behålla/dra upp farten inför tävlingen. Känns positivt! 

Jag skulle vilja dela med mig av gårdagens cykelpass som blev lite annorlunda mot vad som var tänkt. Planen var 5 timmar distans med 5*5 min racepace. Inga problem. Meeeen.....några små detaljer gick något fel. Här är en sammanställning, eller en kom-ihåg-lista till nästa pass:

1. Se till att komma iväg den tid som är tänkt. Inte en timme senare.

2. Kolla upp vägen innan.

3. Det kan vara svårt att memorera alla småvägar. Eller vägar överlag. Ta med en karta.

4. I motvind tar 3 mil längre tid än 1 timme.

5. Den "platta" vägen på Fuerteventura är inte platt....det tar extra tid.

6. Låt inte glada spanjorer dra med dig på längre turer än du tänkt dig.

7. När man kommer från andra hållet kan det vara svårt att veta vart man ska utan KARTA.

8. Om du köper cola...se till att skaka ur lite kolsyra innan du fyller flaskan och sätter den i stället på styret och åker iväg på skumpiga vägar...annars är det lätt att flaskan exploderar i knät på dig. Och du tappar flaskan.

9. Se till att ladda batterierna i växlarna om du har elektroniska växlar...annars är det lätt att batteriet tar slut och det lämnar dig med lättaste växeln i och 1,5 timme cykling hem.

10. Ta med en extra slant i fickan IFALL att ovanstående skulle hända.

11. Ät och drick ordentligt med kolhydrater under passet (denna punkt klarade jag med bravur faktiskt för första gången under lägret).

Sluttiden blev sju timmar på 17 mil cykel där jag fick frihjula alternativt hetstrampa med 120 i kadens sista 1,5 timmen. Men jag var faktiskt pigg och glad när jag kom hem. Synd bara att jag lovat stackars lillasyster att vara hemma SENAST halv tre. Blev två timmar längre än planerat. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-04-14 12:17


Vad som krävs...

Jag har haft min första lilla motivationsdipp här på ön. Längtar lite hem och funderar lite över livet i stort. Motivationsdipp är dock inget som hindrar mig i träningen. Det är bara att ta sig samman och ge sig ut och göra sitt bästa. Cyklade mina intervaller på tröskelintensitet precis på de siffror jag skulle. Kändes nästan lite kul mot slutet. Men bara nästan.

För det är inte alltid kul. Det måste man vara medveten om. Inget är någonsin jättekul varenda ögonblick hela dagarna. Samma för alla saker här i livet. Men vad är det då som krävs för att man ska bli bra? Jo, man måste tycka det är kul  iallafall 50% av tiden. Resterade procent måste det finnas ett inre driv att vilja fortsätta utvecklas och bli bra. Jag gör inte mina intervaller på cykeln för att Björn ska bli nöjd. För att jag ska duga inför coachen, sambon, mamma, pappa eller kompisarna. Jag gör dom ju för MIN skull. För att JAG ska bli bättre. Huvudet, pannbenet, beslutsamheten är en stor del av resterande procent.

Huvudet kan ibland svikta. Lika envis som jag är, lika Emma Tvärtemot kan jag bli när jag blir tillsagd att göra något. Att bli "tillsagd" att göra något av sin tränare är ju inte för att denne ska känna någon slags tillfredsställelse, det är ju för min skull så där faller mitt resonemang pladask. Och så kan tankegången se ut när jag ligger där och sliter i tempoställning på cykeln med svidande lår, kräkkänsla och ett huvud som bara säger ÅĶ HEM!

Det som krävs för att bli bra i den här sporten är ju inte bara att harva sig igenom passen. De ska ju också utföras korrekt. Ibland jävligt hårt och ibland tämligen lätt och ledigt. Och så måste man hålla på...i flera flera år för att bli bra. Jag tror de flesta som ger sig in i triathlonvärlden och snabbt når hyfsade resultat har utövat någon form av elitidrott och kan plocka med sig mycket slit, träningstimmar, insikter och erfarenheter in i den nya sporten och kan tillgodogöra sig mycket av det. Mina hundår bestod av många långa timmar i poolen, drillande och stretchande. Det gav mig massor av erfarenhet i ryggen till att nu satsa på triathlon. Jag vet det så väl. Det tar tid att bygga en stark triathlonkropp. Det tar år att bli snabb och uthållig. Det krävs kontinuitet och erfarenhet att vinna. Ändå känns det som att mitt tålamod ibland sviktar...jag glömmer bort alla de där sakerna och blir frustrerad att jag inte går framåt...snabbare. Jag vill ju vara bäst-nu på direkten! Hela tiden!

Det är svårt för en vinnarskalle att inte vara bäst hela tiden. Att acceptera att killarna jag tränar med ÄR starkare. Att även många tjejer jag jämför mig med är bättre. Nu är jag anmäld till två tävlingar på kort tid där jag ska tävla mot världseliten...och jag känner mig liten. Jag vill ju vara längst fram! Faaen. Behöver påminnelser om ovanstående. Mitt minne är väldigt dåligt på självförtroendefronten just nu.

Det är bara att slita på. Nu har jag tagit tjänstledigt från mitt jobb för att ägna mig åt detta. Dags att rycka upp sig, plocka fram det lilla extra ur bakfickan, fortsätta träna enligt programmet, hårt men smart (som Clas Björling skulle ha sagt) och bara vara lite mer tålmodig. Det är bara april för guds skull. Glöm inte det!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-04-08 17:18


Vardagslivet i triathlonkollektivet

Tiden bara går här nere på Playitas, Fuerteventura. Får nästan lite ångest när jag tänker på att det här livet kommer ta slut "snart". Vi har roligt här i träningskollektivet och det är kul med triathlon nästan hela tiden. Vi leker triathlonproffs.

Vi har våra rutiner. Det är morgonsimning, dubbelfrukost, gemensamma cykelpass, trekaffe (VIKTIGT), löpning och middagsbuffé. Även om rutiner är bra så gäller det att variera sin träning för att gå framåt, sägs det, så igår chockade jag kroppen med att springa blåa slingan ÅT ANDRA HÅLLET! Väldigt skumt det där, har sprungit blåa slingan trehundratusen gånger, alltid åt samma håll, och nu när jag sprang den från andra hållet kändes det plötsligt som jag var på helt nya platser. 

Jag jobbar mycket på att försöka springa utan magkrash, just nu. Det har inte gått ett enda pass på en vecka nu där inte magen fullständigt har ballat ur. Life of a triathlete. Magkrascher är en del av triathleters vardag och det är otroligt många av mina träningskompisar som lider av samma sak. Löparmage, som det så snält heter är inget unikt, det är tvärtom mycket vanligt. Vi triathleter är också väldigt öppna med att dela med oss av detta, taket är högt när det gäller kroppsvätskor och fekalier. Så till alla nybörjare i denna underbara sport, det är helt normalt att kissa i våtdräkten på simningen och stanna på toapaus under löppassen.

Coach Björnen har lagt upp mitt träningsschema fram till tävlingen och det kommer bli en hel del mängd med intervaller i tävlingsfart och inte lika mycket kvalitetspass med hög intensitet för att jag inte ska bränna mig. Sista veckan är det väldigt lite mängd men däremot kommer tävlingsfarten att testas på. Det ska blir kul. Och väldigt spännande att se hur kroppen kommer reagera på all träning.

Jag har nu anmält mig till Challange Fuerteventura OCH Mallorca 70.3, båda är två halvironmantävlingar som går med två veckors mellanrum. Jag kommer att tävla med riktiga proffs och det är lite nervöst. Ska alla genomskåda mig nu att jag inte egentligen är så bra? Men jag ser mest fram emot tävlingarna. Det blir ett kvitto på hur träningen gått för mig och om jag lyckats ta något kliv framåt i den här cirkusen.

Imorse masade jag mig upp i arla morgon (kl 8) för att titta på Ludwig och Patrik som skulle köra en träningstävling med Svenska triathlonförbundet, som är på plats med ett breddläger. Kändes skönt att stå bredvid och titta bara. Det ser väldigt jobbigt ut, det där triathlon. 

Nu ska jag ladda inför dagens göromål: långpass löpning!

Vardagsbild1: På väg till simningen i arla morgonstund (obs, det är ej två finnar jag har på kinden...det är myggorna som fulltständigt äter upp mig på nätterna). 

Vardagsbild2: Morgonsim...alltid med Milebreakerflaskan i högsta hugg.

Vardagsbild3: Lilla Ludde på väg ut i havet.

Vardagsbild4: Svenska Triathlonförbundets träningstävling. Luddes viktigaste tävling för säsongen.


Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-04-05 12:16


#aldrigvila

Finns det någon mer korkad haschtag?

I triathlonfabriken har det skett ett skiftbyte, TT-gänget har åkt hem och några andra kända ansikten har checkat in. Nyagamla träningskompisar att simma, cykla, springa med.

Första träningsblocket är avverkat och jag kliver in i nästa, lite hårdare block på måndag. Kroppen känns utmärkt. Starkare och starkare för var dag som går och jag känner mig inte ett dugg sliten än. Men på måndag börjar jag trappa upp ytterligare med distans o intensitet så då gäller det att kroppen är med på noterna.

Därför har jag, sedan de andra i TT-gänget åkte hem, bara haft lättare valfri träning. Inte jättekul men det är bara att ta det på största allvar, känna efter, och träna det som känns bra, inte mer.

Mellan passen är vi riktigt duktiga på att vardagsvila. Många snackar om att vardagsmotionera men för oss så kallade elitaktiva är det tvärtom, vi måste vardagsvila och se till att krutet går till träningen och inte massa annat onödigt. Hemma är vardagsvilan svårare, och med arbete blir det nästan en omöjlighet. Därför känner jag redan att träningslägret börjar ge väldigt mkt mer än vad träningen gör hemma. Dessutom behöver inte jag dunka på med enorma volymer träning såhär direkt på lägret, utan kan jobba upp volym och kvalitét i lugn och ro då jag ska vara här längre än de flesta andra triathleter som kanske måste stressa in en hel del träning på de 1-2 veckor de har på sig här i paradiset. Men jo, det blir rätt mycket träning för mig med men det känns inte alls forcerat.

Haschtaggen #aldrigvila som cirkulerar på sociala medier är bara befängd. Ska träning ge resultat måste man vila, så enkelt är det. Jag satsar mer på #alltidvila och det kommer göra mig stark och snabb! 

Nu ska jag sätta på mig CEP-tightsen, lägga benen i högläge och invänta MATDAGS!

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-29 18:58


Reflektioner från en löparskalle

Sprang långpass idag, ca 90-120 minuter skulle det vara. De andra i TT-gänget hade redan gett sig av, men jag kände att jag ville springa själv för att ha kontroll på min pace och komma in i passet på mitt vis, inte dras med i någon optimistisk fart för att sedan vägga efter halva passet. Tänkte mig springa ut-och-in. Det är favoriten på långpass. Då har man liksom full kontroll på tiden och distansen. Hade tänkt mig 12 km ut och 12 km hem.
Inga problem. Gick så lätt och fint på vägen ut. Nästan ingen vind och inte överdrivet varmt. Kom till strax utanför Gran Tarajal och plötsligt tog vägen slut. Ja, vägarna tar faktisk slut här lite då och då. Det var en stor fin asfaltsväg som verkade leda någon vart men plötsligt låg där 4 st bamsestenar och därefter var det bara öken, lavasten och berg framför mig. Jag hade kommit 8 km. Vad tusan! Hela min plan som jag tänkt ut raserades. Hur skulle jag göra nu. Irra runt ytterligare?
Började dividera med mig själv att det kanske skulle vara ok med bara 90 min löpning eller att jag kunde springa ett varv på resorten när jag kom hem. Vände hemåt och började kuta. Då fattade jag varför det gått så lätt och fint ut, världens motvind hemåt!! Åh vad jag saknade sällskap nu, någon som distraherade lite och peppade nu när det kändes bedrövligt!
När jag är inne i Gran Tarajal igen på standpromenaden ser jag en liten kille, kanske 4 bast som sitter på en liten mini-fyrhjuling och kör runt samtidigt som han käkar chips direkt ur påsen. Det såg verkligen trivsamt ut. Undrar vad i helvete jag håller på med. Varför sitter inte jag på en fyrhjuling och kör runt samtidigt som jag käkar chips???
Det är så satans varmt och motvinden blåser rakt in i käften på mig. Torkar ut fullständigt. Törstig. Har glömt peng att köpa vatten eller cola för och tänkte väl att jag inte behövde vätskebälte när jag hade peng med mig att köpa vatten för. Dumt tänkt. Tar min medhavda vitargogel och blir ännu torrare i munnen.
Tar mig iallafall hem men känner att humöret är i botten där jag springer i 5:54 min/km i motvinden och backarna. Skit. Som tur är har grabbarna kommit hem från cykelturen så jag kan komma in i lägenheten och dricka vatten. Dricker 3 glas på stående fot och blir illamående. Neee, nu skiter jag i detta var tanken. Ludwig peppar och säger åt mig att springa 15 min till. Okej då. Kommer tillbaka efter 20 min, passet blev 113 minuter ändå.
Trött, törstig och svettig, men glad. Det är inte kul när man är mitt uppe i det, men man känner sig så sjukt mycket starkare efter att ha tragglat sig igenom ett sånt här pass. Man skaffar sig lite mer pannben, man lär sig att man klarar det och löparskallen blir komplett. I fucking did it! Väl hemma kom jag på att jag faktiskt körde passet enligt plan och snittet på hela turen blev allt för dåligt det heller. Formen tar sig och med lite mat, vatten och återhämtning så känner jag mig åter piggelin. Lite foamroller på det och låren mår prima.
När det är tungt med träningen-utvärdera varför, är det bara hjärnspöken-fortsätt bara! Du kommer gå så sjukt mkt starkare från det passet, jag lovar, ett genomfört pass ångrar man aldrig (nästan). Och chips är inte så jävla gott det heller.
Tack och hej.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-03-24 19:46



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Emma Graaf


Välkommen till min blogg och kul att du hittat hit! Här kan du läsa om mig, Sveriges gladaste triathlet och regerande Svensk mästarinna. Bosatt i Stockholm men kommer från Ludvika i Dalarna. Har sysslat med konstsim på elitnivå fram till 2002. Började med triathlon 2009. Läs mer om mig på www.emmagraaf.com





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser