Emma Graaf | Runner's World + Triathlon

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Emma Graaf

Vinst i Karlstad

Det blev seger i Karlstad triathlons medeldistanstävling i söndags, äntligen kändes kroppen bra igen! Loppet gick på en flack bana och arrangemanget var väldigt mysigt och familjärt men ändå proffsigt för att vara en "gräsrotstävling". Camilla och Pär som arrangerade tävlingen har gjort ett hästjobb och hårt arbete lönar sig för det var ett jättefint lopp!

Jag var på plats redan dagen innan och hejjade fram alla som körde sprint och olympisk och var även lite side-kick till KJ Danielsson som var speaker. Mina korta träningspass dagen innan tävling kändes extremt sega och jag fick släpa mig fram i 5:30-fart när jag sprang min korta tur för att få igång tävlingsbenen. Men det brukar ju vara så för mig. Allting känns alltid förj**ligt dagen innan. Sedan var det bara att krypa ner i Scandic Citys sköna säng och njuta av att jag skulle tävla.

På tävlingsdagen blev det en brakfrukost på hotellet (supergod, så hur ska man kunna hålla sig till en lätt frukost när det finns så mycket godsaker???). Kom till starten ganska sent och insåg att HOPPSAN, bara för att det är en liten tävling innebär det inte att rutinerna innan inte tar så lång tid. Tvärtom.

Hoppade i vattnet 3 minuter innan start och hann höra lite av Värmlandsvisan innan startskottet gick. Var helt ärligt rätt seg i starten och försökte bara fokusera på draget och att komma in i rytmn. Fick stanna 3 gånger och tömma glasögonen då de vattenfylldes och jag inte såg ett smack. Insåg att jag ändå tog ikapp på de två herrar som låg en bit framför mig så jag simmade i kapp dem och lade mig på fötter. Sweet. Vid varvningen på land låg jag totaltrea och så iväg igen med gruppen som jag nästan började tycka simma lite långsamt men jag låg tålmodigt bakom och sparade energi. Växlade ut ur T1 som totaltvåa efter KJ.

Ut på cyklingen och benen kändes väl inte strålande direkt. Tröskade på och började komma igång någonstans på andra varvet av tre. Lite extra mycket diselmotor idag. Jag var väldigt glad för att alla bilister var förstående och släppte förbi en, trots att vägarna inte var avstängda. Banan var riktigt blåsig men jag ångrade bara en millisekund när jag höll på att blåsa av en liten bro, att jag hade 808:or både fram och bak, i det stora hela var det inga problem med vinden.

På löpningen var det samma visa. Sjuuukt segt ibörjan och tempot var inte kanonbra (låg mellan 4:40-4:50 per kilometer ut till vändpunkten) sedan började jag vakna till och kunde öka så sakteligen. Var kul att kunna springa om grabbar som hade cyklat om en. Sluttempot blev 4:30 min/km på de 20,5 km som min Garminklocka mätte. Efter slitsamma veckor att komma tillbaka från förkylningen och efter mycket träning har min kropp fogat sig! Supernöjd med loppet och det är alltid kul att vinna!

Tack mamma och pappa och Simon för att ni kom och hejade på mig och tack för alla hejarrop utefter banan av medtävlanden och publik och, givetvis, tack Camilla och Pär för en kanonkul tävling i Karlstad!

Lokalblaskans sergintervju

YES!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-07-21 09:26


Nyfunnen energi!

Energin är tillbaka i kroppen! Jag har släpat mig igenom en tuff vecka med mycket träning och mycket lite motivation. Men jag gjorde det och nu verkar formen så sakteligen infinna sig, energin är på väg tillbaka och jag är GLAD! Ett mycket gott tecken på att det är på väg åt rätt håll det är när jag skrattar, sjunger och ler när jag cykeltränar, trots att det regnar;).

 Kroppen har varit motstridig men jag tog mig igenom passen förra veckan exakt enligt plan. Åkte till Stockholm för att hälsa på Mikaela och Tobbe i fredags och Simon skulle tävla Xterra Sweden. En späckad helg hade vi framför oss. 
Lördagen startade tidigt med ett långpass löpning med Mikaela och tiden bara flög iväg när vi sprang tillsammans och pratade om ditten och datten. Ni vet den där känslan när man springer långpass ensam och man kollar på klockan heeela tiden; nu har det gått 30 sekunder, nu  har det gått en minut, nu har det gått 15 minuter... Äntligen flöt det bara på!
Sprang direkt till Hellas där Xterra Sweden skulle starta kl 12 och jag skulle vara funktionär på cykelbanan. Träffade en hel drös av mina gamla triathlonkompisar som jag alltid tränade med när jag bodde i Stockholm, som skulle tävla. Jag var flaggvakt vid ett av de mer tekniska partierna på cyklingen och det var superkul att se de olika teknikerna nedför branten. Från elit till motionär. Jag själv skulle aldrig våga mig på den banan! Efter siste man passerat var det bara packa ihop sina grejer och ge sig av till Källtorpsjön och dra på sig våtdräkten för mitt andra pass för dagen. Älskar att simma i Hellas. Jag är normalt en riktigt rädd liten lort när jag simmar själv men i Källtorpsjön går det av någon anledning bra att simma själv runt hela sjön.
För att toppa hela dagen gick vi till Gröna Lund och mejslade ur på kvällen. Helt fantastiskt kul! Vi åkte "Insane" och berg-och-dalbanan sedan var det tack och godnatt. Illamåendet och åksjukan kom som ett brev på posten och klockan hade passerat 22 så det var alldeles för sent för ett gäng triathleter att vara ute på stan och ränna. 
Med nyfunnen energi cyklade jag de 15 milen hem från Västerås på söndagen i spöregn och jag var bara glad. Tänk vad en helg med goda vänner kan göra för träningsmotivationen! 
Nu är det bara full gas till på söndag då jag tävlar i Karlstad! Kom och var med eller kom och titta/heja på mig. Jag och KJ Danielsson svarar dessutom på frågor mellan lördagens lopp så ta tillfället i akt och kom förbi och ställ en fråga!

Öppet vatten-simning i solnedgången hemma i Norhyttan, ger motivation, energi och glädje!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-07-14 08:56


Karlstad triathlon

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så måste jag upp på "hästen" igen, min karbonhäst P5:an. Måste känna på att tävla igen och göra det ordentligt. Utan sjukdom i kroppen som förstör. Jag åker till soliga Karlstad för att tävla en halv iroman den 19 juli!

Ser fram emot att tävla en lite mindre tävling på snabba banor och med lite varmare vatten (och förhoppningsvis full simning). Jag hoppas kunna testa tävlingsbenen på bästa sätt och ser tävlingen som en del i min träning inför Kalmar. Tävlingen kommer föregå utan toppning och träningen kommer att rulla på ända fram till tävlingsdagen så det blir lite extra grisigt för mig att stå på startlinjen. Ser fram emot det. Förhoppningsvis ska det också släppa den spärr jag fått i huvudet när det kommer till tävling så att jag tycker att det är roligt igen.

Karlstad är en mysig stad och jag hoppas på stor publik med massa hejarrop, soligt väder och ett trevligt arrangemang där jag presterar bra. Det tror jag inte kommer bli något som helst problem att uppfylla. Jag känner mig taggad!

Jag kommer även att finnas på plats dagen innan på tävlingarna i sprint och olympisk, där ni kan ställa frågor till mig och KJ Danielsson inför er tävling eller om ni undrar över något inom träning.

Se så, in och anmäl er och utmana mig lite under Karlstad Triahlon på medeldistans!!!

Här är en skön video om tävlingen:

https://www.youtube.com/watch?v=tPepbBOpNlo

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-07-07 10:43


Upp på hästen igen!

Är det något jag lärde mig i stallet som liten ridtjej så var det att alltid hoppa upp på hästen så fort man ramlat av, för att inte bli rädd för kusarna. Jag blev aldrig rädd för hästarna hur mycket jag än tampades med dem i stallet. Jag drogs alltid till de knasigaste och hoppigaste individerna och då fick man även räkna med att trilla av lite då och då. Älskade utmaningen i att vara kring de hästar som ingen annan ville ta sig an, de som bet och sparkade, om man inte vann deras hjärta. Jag tänker mig att det är samma sak i triathlon för mig...

Har haft en drivkraft att jag vill tävla mot de bästa. Mäta mig mot ordentligt motstånd där jag blir mosad. Att tävla när det är grisigt, långt och jävligt. Då har jag tyckt att det är kul. Triathlon ska inte vara lätt. Det är hårt arbete som ligger bakom att ställa upp i en tävling och vägen dit är aldrig spikrak. Man trillar av, blir jävligt less men man hoppar upp igen och kör på.

Så är det är aldrig kul att tävla om man måste bryta. Man blir lite knäckt mentalt. Även om man vet att det finns en orsak till att inte kroppen fungerar som den ska så är det lätt att tänka att man bara är dålig. Efter Motala har jag vilat lite, brytit ihop lite och sedan kommit en bit på väg att komma igen. Körde Vansbrosimmet i lördags och jag har aldrig simmat sämre. 3 minuter långsammare än min sämsta tid från klassikeråret 2009 när jag inte ens tränade simning. WTF! Men nu skiter jag i det. Att simma skulle vara en kul grej så jag tänker inte haka upp mig på det. Nu är fokus att träna och komma i balans igen. Både i kropp och knopp. Det är inte lätt, men det ska gå.

Nu vill jag upp på hästen igen. Kalmar Ironman närmar sig med stormsteg och sista tuffa träningsblocket har lagts av coach Björn. Jag ville ha mig en utmaning fysiskt och mentalt och det ska jag få. Nu ska jag ta huvudet under armen och ta mig igenom den här träningen. Mitt mission för tiden fram till Kalmar är att ha kul längs vägen mot målen. Har  några knep till hur jag ska vinna hästens hjärta så att den ger fan i att bita eller kasta av mig igen.

Let´s go!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-07-07 10:22


Det där gick ju inte så bra...

VM, alltså.

Hade ju varit lite krasslig i början av veckan och kände mig inte helt 100% när jag kom ner till Motala men inget ont i halsen, inte snorig och ingen feber. Jag övertygade mig själv om att jag var frisk och att jag skulle starta. Ville försöka iallafall. Det var ju VM på hemmaplan för guds skull! Det kunde ha gått kanon. Lite extra vila hade kunnat göra susen. Men så blev inte fallet.

Vaknade på tävlingsdagen och kände mig riktigt pigg och taggad. Det enda som var lite konstigt var att jag knappt kunde prata. Stämbanden var helt slut.

Var väldigt mäktigt att rada upp sig i landslaget och bli utkallad till start av självaste Roberto Vacci. Började faktiskt grina lite när han ropade mitt namn och jag hörde mamma och pappa jubla i publiken.

Vattnet var svalt men inte superkallt. Starten gick dåligt och jag hamnade efter direkt. hade ingen överväxel för dagen. Intalade mig att det var bra och att jag skulle kunna komma in i min egen takt och börja öka. Luftrören kändes helt bra och det kändes normalt men inte snabbt någonstans. När en liten japanska simmade ikapp mig tänkte jag, va fan! och fick lite extra energi och hakade på. Tillsammans simmade vi ikapp två herrar. Döm om min förvåning nr jag såg att det var en likadan Orca Predator-dräkt som jag: George! Tänkte att jag kanske inte simmade så kasst ändå....men jo, det gjorde vi. Vi var dåliga. Kom upp ur vattnet som 10:a. Varför tog jag det lugnt?! Det var ju 1500 m simning bara och då finns liksom INGEN anledning att ta det lugnt och hitta rytm. Det är full spätta som gäller. Var lite synd att det var kortad simning. Det var aldrig något problem med kyla under dagen.

Ut på cykeln och jag tyckte det var vidrigt. Hittade inte min sköna sittställning. Dräkten skavde som fan i skrevet och nacken ömmade. Cyklade på ganska bra första varvet. Började grina en andra gång när jag såg mitt supporter-crew med min kusin och lilla Olle i spetsen (visste inte att de skulle komma). Vilket stöd jag och Simon hade! Jag blev helt överrumplad.

Hade redan dragit ned på mina watt-ambitioner då jag kände att kroppen inte var hundra. Men sen gick det bara sämre och sämre och jag kom knappt uppför "backarna" på sista varvet. Kunde inte fokusera med alla AG-killar som cyklade om och som jag mötte. Många hejade och ropade mitt namn, vilket är jättekul, men varje gång tappade jag fokus på att trampa och var tvungen att släppa för att inte drafta på de som åkte om. I vanliga fall hade jag blivit peppad av hejarropen och förbannad på draftingen och fått extra energi, men nu kände jag nada.

Bestämde mig för att testa löpbenen. Ibland känns det nämligen så mycket bättre bättre att springa än man kan tro. Men det gjorde det inte heller. Slutade springa efter 2 km. Grinade. IGEN! Var så besviken. Sen gick jag. Fick peppning på vägen av Anna Carlén där jag grät ut men det hjälpte inte så jag bröt kort därefter efter en trevlig promenad med Adrian Shields.

Det var en chansning. Det höll inte. Som jag längtat efter denna tävling. I två år har jag kämpat för att få vara med i landslaget. Det fick jag tillslut. Så slutade det såhär. Typiskt obra.

Är så glad för mina teamkompisar som gjorde otroligt bra insatser, lagguld till både herrarna och damerna.

Rösten har redan brutit ihop och jag kan bara viska idag, men jag har redan börjat komma igen. Nu blickar jag framåt. Liten paus från triathlon nu och jag ska bli frisk och stark igen sen kommer jag...

Mäktig start i Motala och ett enormt publikstöd!

Upp ur vattnet som 10:a (eller 9:a?).

Misärcykling utan något leende på läpparna. Syns på hela mig att det inte går bra.

Ut på löpningen och blir varvad av damsegraren M-B Ellis. Som min granne Göte sa: min löpning såg ut som jag varit ute i skogen och röjt massaved en hel vecka. Tackar för det och återkommer med lite lättare steg nästa gång.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-06-29 10:41



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Emma Graaf


Välkommen till min blogg och kul att du hittat hit! Här kan du läsa om mig, Sveriges gladaste triathlet. SM-guld långdistans 2013, SM-silver 2012 och 2014. Bor och tränar i skogen utanför Ludvika i Dalarna. Har sysslat med konstsim på elitnivå fram till 2002. Började med triathlon 2009. Läs mer om mig på www.emmagraaf.com





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser