Erika Rosenbaum | Runner's World + Triathlon

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Erika Rosenbaum

Hanna Johansson om IM-debuten på 10.00.10 och vinst i AG med slot till Kona och hela konkarongen!


"Slarva inte bort allt du investerat för att du inte orkar med ett pass"

Hanna Johansson är en upcoming talang med alla chanser i världen att plocka prestationer många år framöver. Tjejen är ödmjuk och stenhård på samma gång med ambitioner och prestationer i det tysta. När andra basunerar ut hur bra de är använder Hanna metoden att istället VISA hur jävla grym hon är. När Hanna debuterade på IM distansen i Kalmar i helgen gjorde hon det på 10h och vann sin AG. Hon tackade nej till VM på Hawaii för att vara väl förberedd nästa år. För det finns stor förbättringspotential.


Med egna ord beskriver Hanna sig som en skadebenägen triathlon- och cykelnewbie utan egentlig idrottsbakgrund, men har väl ’alltid hållit igång’. Som liten var hon hästtjej och har åkt bräda när alperna var nära, samt sprungit lite… Hon började springa lite mer för några år sedan, bara i skogen och när någon sa ”ska du inte ställa upp i Ångaloppet” började hon simma. I samma veva, för lite drygt två år sedan i samband med löpskada, upptäckte hon också hur kul det är att cykla. Började tävla med cykeln i år och har nu kunnat hålla kroppen någorlunda hel.

Som uppladdning inför Ironman i Kalmar körde Hanna gp-lopp och vann! Ren utklassning och helt tvärt emot alla de där förmaningarna om att inte göra hårda pass innan. Det funkade tydligen :)


Stort grattis till fantastisk prestation! Blev det som du hade tänkt dig?

-          Ja jo, det blev det. Eller snarare, av alla de möjliga scenarion som jag hade tänkt så blev det det bästa. :) Och faktum är att jag hade roligt under racet - det hade jag aldrig trott!


Vad var du mest orolig för innan?

-          Jag var lite orolig över att jag skulle bryta, att jag skulle tappa motivation under loppet och bara få lust att kliva av. Det är såå långt. Jag känner aldrig något driv att ’bara genomföra’, jag vill göra en bra prestation annars kan det lika gärna kvitta. 


-         Alltså var jag faktiskt orolig för resultatet, alla hade sagt att jag var så bra, att jag var i bra form, att jag kunde vinna (min AG), att förra årets vinnartid på cykeln kunde jag göra ”med enbenstramp hela vägen”.. så ingen press haha! Jag försökte lugna mig själv med att det är ju faktiskt min första IM – vad som helst kan hända. Även om jag ju inte riktigt trodde på det själv, och så hade jag fått höra tidigare att "det är ju bra om man gör det bra redan första gången”... Jag visste ju ändå vad jag “borde” göra och vad jag har i mig.



Vad blev du mest nöjd över efter?

-          Först: ”äntligen få jag stanna” sen: ”fan, kunde jag inte ha varit 11 sekunder snabbare?”  (behöver man lägga till förklaring om sub10?)

-          Men sen så att jag faktiskt tyckte att det var rätt kul, och att det verkligen kommer att gå att göra det bättre. Det finns mycket mer att ge, lite mer träning bara så.

-          I ett större perspektiv: att jag har gjort allt själv. Jag har inte följt något schema, jag har lagt upp min egna träning och jag har i princip bara gjort det jag tycker är kul. Så mycket mer värt än att plikttroget följa ett schema varje dag till punkt och pricka.

Vilka faktorer skulle du säga var viktigast för ditt positiva resultat?

-          Under loppet att jag inte cyklade för fort tror jag, jag ansträngde mig för att hålla igen – speciellt på slutet – och jag har nog aldrig känt mig så fräsch ut på löpet som då. Väldigt skönt att få springa på pigga ben, även om det nu var rätt misärigt sista 15km. Men så är det väl när man bara har sprungit ett långpass innan..

-          För att knyta tillbaka till förra frågan, att jag har gjort allt själv.  Jag har skarvat lite här, öka på lite där, (nästan) bara gjort det jag tycker är roligt. Alltid prioriterat sällskap framför bestämda intervaller, åkt hem de gånger jag inte har känt för passet, inte gjort de där dödstråkiga trainerpassen under vintern - jag tror att jag totalt körde 5 pass i vintras, aldrig gett mig ut och cyklat när det har regnat och ändrat pass mitt i om jag har känt för det. Det är ju ändå jag som känner mig själv och min kropp bäst.


Hur har du lagt upp ditt träningsår?

-          I vanlig ordning så har jag varit löpskadad (jag har faktiskt haft skador som avlöst varandra till och från under de senaste dryga två åren, alltså sedan jag började träna tritahlon), så jag har cyklat mest. Jag började även att tävla i cykling i år, så det föll sig ju lite naturligt att det blev mest cykel. Löpningen har jag trappat upp allt eftersom och försökt att ta det väldigt försiktigt. Inga snabba intervaller inga hårda långa pass osv. ofta bara varit ute och ’sprungit lite’.  Under säsongens gång så har jag i princip fokuserat på en tävling i taget, och sedan lagt in den andra träningen emellan så gott det gick.

Om du kunnat göra något annorlunda vad hade det varit?

-          Tagit i lite mer.

-          Ökat sista biten så att jag kom in de där 11 sekunderna snabbare :) (eller kanske bara inte simmat som en kratta så hade det varit löst redan innan)


Vilka mentala verktyg använder du för att pusha dig själv?

-          Well, nu gillar jag ju att träna väldigt mycket, gärna hårt och ofta, så jag jobbar mest med att tillåta mig själv att vila ibland och inte få för mycket ångest över inställda pass. Även om kanske de inställda morgon-simpassen blir lite väl många ibland. :) Visst måste man tvinga sig själv till de där långa cykelpassen ibland eller till de där hårda intervallerna. Speciellt mot slutet började jag tappa lite motivation. Då har jag lurat mig själv dels genom att ställa upp i lite tävlingar - för att man tar ju alltid i lite mer om det är tävling! Och sen bara försökt hålla ut, inte slarva bort allt det jag investerat under året för att jag inte orkar just nu, lova kroppen att den får vila snart, inte ge upp än!

Hur laddar du om till Ötillö?

-          Jag ska vila och tävla mig i form. Några dagar nu med hel vila och sen extremt lugn träning, sen nästa vecka ladda för och köra cykeltävling. Kort och hårt så att man känner att man lever igen.

Vad händer 2017?

-          Ja, nu sa jag ju att jag åker till Kona nästa år (istället för i år). Och i så fall vill jag köra en ironman lite tidigare på året, alltså måste jag försöka hitta någon som jag tror kan passa mig. Förutom det så kommer det vara som vanligt – försöka blir snabbare, starkare och bättre.

Har du någon fem-årsplan?

-          Nja, jag tänker att jag förr eller senare kommer att få välja om jag ska fokusera på triathlon eller bara cykel. Om jag nu bestämmer mig för att vilja bli bra på något av dem. Eller så kommer jag börja en ny sport om jag tröttnar.

Vad drömmer du om att få göra?

-          Sluta jobba haha. Eller ialla fall jobba mindre och få mer tid till att träna, kanske åka bort i perioder och slippa vintern här hemma!

Vilka är dina fem bästa tips till den som vill ge sig på en Ironman?

-          Träna träna träna, det är inte kul om man måste hålla på i 13-14 timmar…det är en enkel ekvation: ju mer vältränad desto kortare tid på tävling

-          Slarva inte på slutet, har man redan investerat så mycket (tid pengar osv) kan man lika gärna lägga lite till och göra det ordentligt.

-          Lyssna på andra, men ’plocka russinen ur kakan’ om hur man ska träna, vad man ska äta, hur man ska lägga upp tävlingen – ta det som passar dig bäst, vet du inte det så ta reda på det.

-          Kom till tävling väl förberedd.

-          Vet varför du gör det!

Hanna på upploppet med 2 km kvar till mål!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-24 22:01


Annons

IM Kalmar Race report

Lika mycket som jag vill klappa mig själv på axeln för att jag faktiskt genomfört en Ironman, lika mycket vill jag örfila upp mig själv för att jag inte fixat ryggen ordentligt. Några långpass innanför västen hade också behövts men livet är livet och man kan inte alltid få allt man vill. Prioritera och sålla är nödvändigt.

Kände mig väldigt lugn inför loppet och på morgonen. Inte så värst mycket nerver bara lite skräckblandad förtjusning. Men det är verkligen sjukt hur man glömmer att det är fruktansvärt långt och väldigt jobbigt. 

Sofie Lantto och jag hyrde rum hos en dam som bodde helt perfekt nära till allt och hade världens mysigaste hus. Vi gjorde oss hemmastadda när vi kom på torsdagen och slank ner till registreringen på några minuter. Träffade massa folk och drog i oss en kebab innan det var dags att sticka bort till pre-race-mötet. Så otroligt booooring! Kryper i hela kroppen av att sitta still i den där hallen och lyssna. Men "man vill ju inte missa nåt viktigt" tänkte vi och drog dit för att i efterhand konstatera att vi gjort bättre i att ladda med glass på Ben & Jerry. 

Ingen väckarklocka på fredagen och sedan rakt ner i sundet för att testa banan lite. Först blev vi bjudna på frukost av otroligt trevliga klubben NSE - Norra Stockholm Endurance som hade läger vid badplatsen. Vattnet kändes bra men det kändes jobbigt att simma och självförtroendet som inte var på topp från början sjönk ytterligare... Så lätt att baissa sig själv inför lopp. Man får inte glömma att det inte bara handlar om tider utan att det är en bedrift i sig att gå i mål. 

Dagen före rejs tenderar alltid att gå upp i rök utan att man egentligen gör något. Vi stosade omkring lite, testade cyklarna och löparbenen, fixade alla påsar och kom till registreringen en kvart före final call. Allt på plats och sedan blev det urtrevlig middag med storfaoriterna Niklas Svidén och makarna Annica o Johan Alm. Bra uppladdning! och allt kändes som att det var i sin ordning. Nu var det bara till att köra loppet och se hur det går, med lite för få träningstimmar, men det skulle visa sig att det inte var det som var problemet när det väl var dags...

Simstarten blev toppen! Vi behövde inte stressa nånting och kunde dra på oss våtdräkterna hemma ihop med en påtår för att sedan knalla ner och köra vår uppvärmningsrutin. Kom iväg med 1.10 gruppen och var noga med att inte hetsa iväg för hårt utan hitta bra rytm i jämnt flöde. Dimman gjorde det lite svårt att navigera och några gånger var det simmare som spärrade av mig från båda hållen. ja ja.. hittade ett par passande fötter ett tag och det var kanon. Helt plötsligt kändes det inte så ensamt och deppigt :) Kände mig lite skyddad från alla kryssande män i neopren som slog sig fram. 

Jag vet sedan tidigare att en dålig simtid kan få mig på dåligt humör så att jag tappar glöden för resten av loppet så jag var riktigt nyfiken på hur det skulle sluta. För två år sedan förvånade jag mig själv med 1.11 så man vet ju aldrig... Och jag kom upp på 1.12 i år och blev svinnöjd! Bra start Rosenbaum! Nu var det bara resten kvar och jag längtade till att komma ut på cykeln. Har bra cykelben nu och vet att jag är stark även om jag inte fått till alla pass jag borde så det kändes spännande att se vad jag kunde pressa ur mig. Tog det ganska lugnt och metodiskt i T1, jag var lite yr efter simmet. Snabb toalett och sedan ivag på min grymma Argon 18. Så kul kändes det och jag var riktigt peppad. Men jag hann inte ens till Öland förrän ryggen började trassla. Why?!!! Jag har styrketränat, jag har naprapatat, massageat, sträckt ut och övat rörlighet. Give me a break! Kan jag inte bara få pressa ur benen utan störande moment?!!!

Kruxet är att allt som är jobbigt eller gör ont glömmer jag på 3 sekunder. Jag kan aldrig vara sur längre än det tar att räkna till 10, jag kan inte minnas att det någonsin varit jobbigt att få fyra barn på 5 år eller hur trassligt det var att tappa syn, hörsel, minne och balans samtidigt för två år sedan... Ligger mig liksom inte i fatet att ömka mig och reflektera över svårigheter. Glöm och gå vidare! Alltså hade jag glömt hur ont jag fått på cykeln både i Vansbro och Challenge Fuerte. Och så har jag väl förträngt att det hänt, eller så har jag tänkt att det gått över... Vet faktiskt inte hur jag tänkte...  Ett klantarsel är jag som inte tagit tag i det på allvar. Men inget att sura över :) Nu har jag skrivit en minneslapp att jag måste ändra sittposition och försöka hitta orsaken till ontet. (Det spelar ingen roll vilken cykel jag har...)

Jag fick med jämna mellanrum hoppa av cykeln och målet att konstant ha en medelhastighet på strax över 30 km/h fick revideras till att inte sjunka under 28 km/h. Varje stopp var på ca 3,5 min och det blev nödvändigt med fem stopp för att sträcka på mig. Vid 80 km trodde jag att jag skulle behöva kasta in handduken när jag hyperventilerade av smärta i ryggslutet (typ som värkar) istället för av ansträngning. Men. Vid 90 km hittade jag en position allra allra längst ut på sadelspetsen, hängandes över framhjulet, där det inte gjorde ont längre. Bra! då köttar vi på, tänker faan inte bryta! Tur att jag hade extra cykelbyxor över tri-dräkten. Tyckte att det gick hyfsat bra att cykla mellan stoppen. Hade bra tryck i benen hela vägen. Fick i mig alla gelsen och mådde aldrig illa eller fick magkramp. Så då gick det i alla fall helt ok att klara hela sträckan. Upplevde inte att sista 60 km var lika jobbiga som jag tyckt tidigare. In till T2 och bytte snabbt strumpor, skor och drog på mig kepsen. Det var ganska varmt när jag gav mig ut på löpet så jag sprang genom duschen det första jag gjorde och satte på mig svettband på armarna som jag kunde kyla av och lät kepsen bada i vätskestationern. Tänkte på att inte dra på i början, för hur bra det än känns att springa ut på löpet så är 42,2 km rikigt långt och mycket kan hända med kropp och knopp under fyra timmars löpning. Första etappen 6 km är en sjunde-del, efter 10 km är 25% gjort, 15 km är första varvet. 21 km är hälften. Vid 30 km är det bara ett varv kvar och sista varvet är "bara" 12 km. På sista varvet gick jag lite här och där och kände hur slitigt det är att springa en hel mara. Flera gånger undrade jag om gps:en var paj... Kan man verkligen springa i 7.20-tempo? Trodde man gick då men uppenbarligen springer jag...

När det var 6 km kvar började kroppen ge upp varje gång jag skulle gå, så det fick bli att fortsätta "springa" :) Äntligen i mål blev det snurrigt och illamående. Fångades upp av en jättegullig dansk, hamnade i sjuktältet, blev snabbt bra igen och mötte upp min grymma Sofie som stod och väntade. Vi visste att vi skulle komma in i mål inom en halvtimme från varandra och så blev det. Innan vi hämtade cyklarna blev det dusch, mat och massage. Ingen av oss var på sprudlande humör, så skönt att få spy lite galla ihop med någon som har lite samma tankar som en själv. (Behöver få vara lite bitsk, sarkastisk och svinig nån gång ibland ;)

Heroes Hour var som vanligt riktigt mäktigt och sen var det härligt att dricka lite öl ihop med grymma tränignskompisar. Men det blev ingen nattklubb i år.

Tar paus från Kalmar några år tror jag..(I alla fall nästa år då jag vet att jag ska på bröllop:)

Nu är jag sugen på lite mer äventyrliga lopp och suktar på Laponia Triathlon som är på IM distans i midnattssol. Mäktigt!!

Tack alla glada människor som hejat på och allt roligt sällskap på banan! Å tack bästa Soffilantto för förstklassigt sällskap! Fick världens finast komplimang från Sofie när vi skiljdes åt efter vår roadtrip med sporttema:

"Erika, du är så himla o-bajnödig! Hade aldrig klarat det här utan dig"

- Detsamma Sofie! Hade inte funkat med Ironman utan din sköna inställning, självdistans och humor. Puss!

Mot nya äventyr!!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-22 16:31


Tri, glad och tacksam!

Japp! då var det dags för examenstenta!

Har jag gjort min läxa ordentligt? Hur väl förberedd är jag egentligen? Vad betyder mest nu? HUR SKA DET GÅ?

Många frågor, mycket som ska klaffa och väldigt spännande, för vad som helst kan verkligen hända.

Det jag lärt mig under de här åren som triathlon-fan är att det gäller att vara ödmjuk. Ingenting kommer gratis och att få kroppen att svara positivt på högre och högre träningsdos är inget att ta för givet. Ofta är det två steg framåt och ett tillbaks. Trial and error och insikten att man kan faktiskt inte ha kakan och äta den. Man måste välja och prioritera. 

Lite lagom kaxig och lite lagom insiktsfull med en en nypa hopp, massa ödmjuk tacksamhet, toppat med lycka över att få vara där och då!


Lite så är min inställning till lördagens race i Kalmar. En Ironman är, som många vet, inget man skiter ur sig vilken dag som helst. Det krävs mycket träning för att inte klappa ihop och det krävs att man sköter sina kort rätt under loppet.
Jag tycker mig ha tränat hyfsat bra senast året och hittat bra livsbalans där jag sover bra och inte stress-flåsar hela dagarna.
Jag går liksom inte över lik för att komma dit jag vill. Jag gillar vägen TILL loppet. Jag älskar att ha träningskomisar att smida mål-planer med, jag går igång på gemensamma utmaningar och använder träningen både som social aktivitet liksom verktyg att ta mig framåt. Om det inte känns roligt zoonar jag ut. Så då ser jag till att det blir roligt och sen om det går svinbra på loppet så är det en sån jävla bonus... Det är ganska sällan som jag är svinnöjd efter en målgång men det får mig att vilja fortsätta kämpa. Och frågar nån varför jag fortsätter så är det för att jag hittat vad som håller hälsan på topp både fysiskt och psykiskt :) Kroppen behöver utmaningar och det gör mitt psyke också!
Det är väldigt lätt att vackla och tappa självförtroende i det här läget. Det gäller att inte vara för hård mot sig själv och baissa sig för mycket. Ja, jag hade kunnat träna mer. Ja, jag hade kunnat träna längre. Ja, jag hade kunnat träna hårdare... Men nu gjorde jag inte det. Antagligen för att jag prioriterade annat som också är viktigt i livet. Bara det att just nu känns ju IM viktigast. 
Alltså, jag kan inte göra något åt formen nu så det är inget att gnälla över. Nu ska jag bara foka på det som jag faktiskt kan påverka och det är att äta och vila för bästa återhämtning så att kroppen hinner bli pigg, hel och energifylld. 
Jag har pressat ur mig riktigt bra watt-resultat på tester under året men det betyder inte automatiskt att jag kan sätta mig på sadeln och räkna med pb. 18 mil är hemskt långt och min rygg ska fixa 6 h på cykel. Då kvittar det vad jag har för watt i benen. Jag måste kunna sitta där timme ut och timme in och veva på med en rygg som köper läget. Det är nog min enda oro inför lördag. Resten blir som det blir.
Jag vet hur jag bäst förbereder mig vid det här laget:
Jag och Sofie gör en rörlighets-serie inför simstarten, sen simmar jag så stabilt jag bara kan utan att glömma bort att TA I ordentligt. Sen gäller det att inte bli nedslagen ifall simtiden är dålig för då tar det lång tid att pigga upp psyket igen och då blir cyklingen tråkigt. Växlingen går på rutin och sen ska det cyklas och försöka ha kraft kvar hela vägen till mål. Hoppas på molnigt, vindstilla och nylagd asfalt sista 6 milen som brukar vara hemska med knackigt underlag och upp och ner och hit och dit när man bara vill komma till växling. 
Ut på löpet ska jag inte vara så glad över att äntligen få springa så att jag drar iväg i 4.30 fart och tror att det ska hålla... Håll igen, håll igen, håll igen! Och få i mig energi hur motigt det än känns. De kilometrar som går för fort i början får man böta för i slutet. Problemet är att det inte är många hjärnceller vakna under en IM så om det ska börja räknas och sånt så är det kört. Allt måste vara superenkelt. Sen är det bara att ta 5 km i taget och till slut är jag där!! Längtar så sjukt mycket efter känslat att ha gjort ännu en IM!!
För att summera inför lördag skulle jag säga att formen är fin trots att jag grillat och druckit vin under semestern. Hälsan är bra och framförallt är utrustningen top notch, nya Argon 18 119 tri+, så chansen till ett PB borde finnas inom räckhåll. (2011 gjorde jag 11.45)
Måltid en bra dag:
Sim: 1.10
cykel: 5.50
löp: 3.55
Summa: 11.30-ish ink växlingar
Realistiskt måltid:
Sim: 1.20 (typ snittat ett simpass/vecka under året)
Cykel: 6.10 (det där med långpass blev det inte så mycket av...)
löp: 4.10 (se ovan..)
Summa: 12 h ...vilket ändå skulle vara en tid som jag blir väldigt nöjd över :)
Nu laddar vi och håller oss friska resten av veckan! Ses på lördag!
/Erika

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-14 15:49


Vilken sommar so far!

Nu är jag mitt uppe i en sista boost med träning inför Kalmar och det går sjukt bra. Som vanligt hann man ju inte med att komma i den form som önskades men gillar att motivationen finns nu i alla fall. Nu har jag tid att lägga ner några fler timmar och bättre det än att inte göra det alls :) Kan också känna att om jag klarar av en så här hög träningsdos under två veckor, innan det är dags att samla sig inför loppet, så kan jag omöjligtvis vara i så dålig form som tankarna låter mig tro. Om jag inte var i hyfsat bra form skulle jag få konsekvenser av vad jag pysslar med just nu. Jag skulle vara sjukligt trött, skulle få ont på flertalet ställen, skador, skulle bli förkyld och vara en riktigt surmulen mamma. Men så blev det ej. Klarar träningen med humör och hälsa i behåll. Inte så hårda pass som ger träningsvärk men ändå. Det här ger mig självförtroende och hopp om att kunna göra en stabil insats i Kalmar. Jag orkar inte köra de där sista 6 milen med känsla av att cykla på klister med bromsen i och jag orkar inte springa den avslutande maran med illamående och ångest. Jag vill ha kraft och styrka att vara jämn under loppet. DET är mitt mål! 

Jag skulle väldigt gärna vilja fixa en tid något snabbare än 11.45 som jag fick till 2012. Åren sedan dess har haft för fulltecknade kalendrar och maxade med stress så då har det inte varit i närheten att bli pers. Men för tillfället känner jag mig hyfsat stabil, även om jag inte är snabb. Tycker dock att jag hittat bra lunk och sover jättebra. Är också sjukt peppad för en höst med massa roliga lopp. Älskar att ha skissat upp en ny plan även om jag inte ens hunnit I mål i Kalmar. Det avdramatiserar det hela :)

Efter Kalmar blir det lidingöloppet med Kristina Lavén, 1 oktober blir det Koster Swimrun med Thomas Ogander, sen blir vi ett riktigt stort gäng som kör Hässelbyloppet och därefter blir det Nice-Cannes marathon i lag på fyra. Alla springer hela maran men tiderna läggs ihop. Sjukt kul och jag kommer mana på mig själv för att inte sänka totala tiden. Blir grym helg och laget består av mig, matte, Kristina och henrik törn. 

Veckan efter det blir det avstamp inför 2016 med ett läger i Thailand som arrangeras av Apollo. Jag var där förra året och det var magiskt bra cykling. I år får jag också med mig Carro Cedderroth Nylander och Sofie Lantto som är två av mina grymma parhästar. Även storfavoriterna Yvonne och Finn Rosenqvist är med på lägget, samt Henrik Kindgren och Daniel Giray som är sjukt roliga att hänga med. För att nämna några stjärnor. Säker fler som åker men jag vet inte riktigt vilka.

det jag vill komma till egentligen, kärnan, är hur viktigt det är att ha träningskompisar att dela mål med. Utan mina parhästar skulle träningen inte vara värt någonting. 

Finns ju massa härligt träningsfolk i Sverige som gör triathlon, löpning och Swimrun till det bästa jag vet och jag blir sjukt inspirerad och motiverad dem. (skulle gärna vara utan de som gnäller, är missunnsamma, misstolkar och hakar upp sig på betydelselösheter... men men...;)

Måste slå ett slag för min granne Tommy Sarenbrant också som, liksom jag, alltid är på om det vankas ett träningspass. Vi hade lite av ett läger under tre dagar förra veckan och hans träningsglädje smittar en masse samt sätter lite perspektiv på IM eftersom det förekommer en hel del överdriven hets, humorlöshet och brist på självdistans här och där i olika forum som jag blir illa till mods av. Så sjukt mycket roligare med humorberikad push och pepp! Och det står sannerligen min vän Tommy för :)

 Swimrun med Thomas är också bland roligaste jag vet och det ska bli så magiskt att vi ska köra koster. Ett kortare lopp med blod, svett och skratt eftersom det inte blir något ötillö för oss i år. Vi pausar för att komma tillbaka starkare än nånsin. 

Hörs!

Och tänk på att träning är som konst; man gör något utanför kroppen för att känna sig bra inuti 😘

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-03 23:04


Långserud triathlon report!

Håller fast vid att Långseruds hembygdsförening ger oss ett av årets bästa event: Vilket lopp, vilken stämning, vilka starka deltagare och vilka fantastiska arrangörer!

Uppladdningen var väl inte helt hundra när det var slutet på en ganska hård träningsvecka men ett kort Max-pass kan man ju alltid blåsa ur sig...
Cyklade genom underbara skogar i Värmland från Arvika till Långserud utanför Säffle på fredag eftermiddag. Vi var åtta pers som skulle köra loppet och självklart var det pasta bolognese som pre-race middag! Henke Törn och Kristina Lavén kom med sin otroligt gulliga lilla bebis Wille för att bränna av årets, för dem, enda triathlon.
Loppet startade först kl 13 så det gick bra att sitta och fika hur länge som helst vilket är uppladdning i min smak. Hade ångest för simmet som är ett sjukt stökigt 200 m långt trassel av armar och ben. I starten är det som att släppa ut kalvar på grönbete och löpet ner till vattnet går i sub -tempo. Helt sjukt! Här kan man verkligen säga att det är i starten det gäller...  Jag tog det säkra före det osäkra och simmade en bra bit utanför plaskdammen för att slippa slåss och ha fritt vatten. Mitt sim blev 300 m istället för 200 men jag var ändå första dam upp. När jag kom upp till t1 såg jag att Henke fortfarande stod och pysslade med sitt. Han gjorde nog sitt livs längsta t1 med ombyte, skoknytning och jag vet inte vad... Det fick han ju böta för sen.
Kände att simmet gick bra trots brist på simträning. Slapp ju fajtas och kunde därmed undvika blodsmak. Drog på mig skor och hjälm och brände nerför grässlätten på min för dagen lånade damcykel. Första biten var på grus och sedan kom en bit asfalt fram till hälften, sedan var det 5 km grus upp och ner och hit och dit. Blev omkörd av 5 tjejer ganska tidigt och hade ingen chans att köra om dem på sina 20+ växlade cyklocrosser. Den sista bruden som körde om vägrade jag släppa ur sikte och såg hennes rygg tills vi kom in för växling. T2 tog 4 sekunder :) Man släppte cykeln med hjälm till en funktionär och började springa. Tjejryggen framför syntes inte till men när jag väl såg henne minskade inte gapet mellan oss så snabbt som jag hade hoppats. Hon var stark. Men efter två km ryckte jag upp mig och drog om. Skitjobbigt var det men jag gjorde sken av att vara hur stark som helst med massa kraft kvar för att hon inte skulle försöka hänga på. Då såg jag nästa hästsvans. Kände att när som helst kan det spricka och magen börjar krampa men jag jag gav det ett försök och glappet minskade. Sprang om henne och ett gäng till när det var ca 1 km kvar. Höll farten och kunde börja räkna ner. Då hör jag någon bakom som verkade ha sparat sig alldeles för mycket och kom brännandes i 3.30-fart. Vänder mig om och ser att det är Måns som har eld i blicken och grymt mål-fokus. Han låg ganska långt bakom mig efter cykeln men fick nog bra bränsle av att jaga mig :) Hann knappt skrika några väl valda ord till honom, så fort gick det. Jag hade inte en chans att försöka hänga på och fick se mig slagen med 30 sekunder av sonen. Så väl förunnat Måns och det känns roligt att han hade vilja och driv att ta i ordentligt.
Jag kom in en halv minut snabbare än förra året men ettan och tvåan såg jag inte röken av så fick bli nöjd för en 3:e placering. Svårt att klå de här unga bruttorna på kortdistans :)
Henke hade kommit in som 2:a med en halv minut fram till ettan. Klantskalle som joxade i t1 så länge! Kristina som födde barn för 4,5 mån sedan var helt sjukt stark och hade fått på sig både Tri-dräkt och vinnarskalle. Så imponerad av henne! (Jag orkade knappt gå och ta påtår när mina kids var fyra månader...) Kristina hade disponerat loppet väl och hon och Maja hade dragit varandra fram tills Maja fick lite övermod och försökte hänga på matte när kom som ett ånglok för att försöka hinna ikapp mig. Den gubben gick inte! Han kom en minut efter och strax efter kom Kristina följt av Maja som under sista biten fullföljde sitt mission och sprang om Krister. 😄


Alla är tokladdade för nästa år med sina respektive mål. Henke ska vinna, krister och Maja ska sub 50 min, Matte ska lära sig crawl och alla andra ska träna hårt och persa. Jag känner att jag vill ha tillbaka vinnar-statyetten som passat så fint på öppna spisen, så det är mitt mission för 2017 👊🏻
Vill tacka Långseruds Hembygdsförening för ett fantastiskt arrangemang med grymt upplägg och service. Så himla kul och trevligt! Efter målgång får alla nygrillade, dubbla, cheeseburgare. Har man dessutom med en grym svåger som vet hur en slipsten ska dras så får man också kall öl till maten och eftersnacket. Kan liksom inte bli bättre: Sport, brödrostlopp, goda vänner och bärs! Det här kommer jag leva på länge. Ska bara bli lite jul först så är det dags igen ;)
Tjing!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-07-26 20:26



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Erika Rosenbaum


En IM om året håller min träning på perfekt nivå. Står bakom begreppet Swimrun och coachar viktminskning. Anmäl dig här: https://app.coursio.com/store/rosenbaumstyle





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!