Ett folkligt triathlon
Här på Tri-bloggen figurerar mitt namn bredvid massa grymma triathleter som representerar elit- och proffsklass. Fantastiska ambassadörer som inspirerar, och vad jag gör bland alla dessa snabbisar är högst oklart, men jag ser det som en möjlighet att försöka bredda sporten och locka nyfikna motionärer att testa triathlon.
Jag ser mig själv som en representant för ett folkligt triathlon. Triathlon signalerar i mångas öron elitism och det vill jag sudda ut en aning. Jag vill att motionsfältet ska bli större och tänker mig att det behövs mer utrymme för folk som upptäcker trathlon och gillar träningsformen, men som inte har ambitioner att kvala elle vinna något särskilt, förutom en bättre hälsa och ett bättre humör.
Lika gärna som att man fastnar för löpning och gör milen på 75 min eller 40 kan triathlon också bli en stor sport som inkluderar alla sorters triathleter. Det känns som att Sverige är på väg dit och jag blir väldigt glad över att träffa folk som vågar testa och ännu gladare blir jag när de testat och, liksom jag, inte vill slippa ur triathlon-bubblan.
Triathlon är öppet för alla och våga testa om ni inte gjort det. Fast om ni är här inne och läser så har ni nog redan blivit en del av Triathlon. Men sprid vidare triathlon-hjärtan i så fall och så blir vi ännu fler som är glada och friska.
I love Tri.
Nedan följer en text ur Mitsubishimagasinet som handlar lite om hur jag hittade till träningen. Ifall någon vill veta mer om mig. Annars klickar ni vidare till Eva Nyström :)
Tjing!
Ute ur komfortzonen.
Fyrabarnsmamma, personlig tränare, triathlet, föreläsare, TV-programledare, designer, egenföretagare, bloggare… Erika Rosenbaum jobbar på många fronter. Listan kan göras lång och växer ständigt.
"Det finns alltid hundra anledningar att inte träna, men ingen duger. Bara gör't! Du blir inte tröttare av att träna… Så här på andra sidan är jag tillfreds. Man ångrar ju aldrig ett pass man gjort, bara de man sket i. Jag är mör och trött, men tillfreds”, skrev Erika Rosenbaum nyligen på Mitsubishibloggen.se. Uttalandet är typiskt för henne. Energin hon har genomsyrar allt hon gör i livet. Bara en sådan sak att hon födde fyra barn på fem år skvallrar om i vilken takt det mesta i Erikas liv går och vid 37 års ålder är kanske energin större än någonsin.
”Efter de två första barnen kom två till lite oplanerat, men jag tänkte att jag vänder på livet. Först barn, sen karriär.” I teorin en bra tanke, men verkligheten visade sig fungera annorlunda. ”Det var frustrerande, jag visste att jag skulle göra ett bra jobb, men företagen valde hellre yngre nyutexaminerade personer utan barn. Det var knäckande och inte värdigt. Så jag fick tänka om”, berättar Erika.
Men låt oss backa bandet för att förstå hur Erika hamnade där hon är idag. Under uppväxtsåren i Stockholm drömde hon om att bli designer eller journalist. Efter gymnasiet pluggade hon på Poppius Journalistskola och gick en kurs i mönsterkonstruktion. Därefter började Erika plugga till kulturvetare på Stockholms Universitet, samtidigt träffade hon sin blivande man. Den 1 juni 1997 för att vara mer exakt. ”Första gången vi träffades tänkte jag att den killen ska jag gifta mig med, men det tog några månader innan jag fick honom att förstå det.” Under universitetstiden kom barnen i en rasande takt och studierna fick vänta. ”Min man är krögare och startade i samma veva sin andra restaurang och jobbade många kvällar, så det var en ganska hektiskt tid”, berättar Erika. Dessutom ägnade Erika kvällar och nätter åt att designa mössor. Först till barnen, sen till dagiskompisarna och deras föräldrar. ”Jag gillar ju att pyssla och med mössorna fick jag utlopp för det när jag tryckte, sydde på blommor och paljetter”. Som mest hade Erika 23 mössåterförsäljare och arbetade under företagsnamnet Rosenbaum Kollektion. Idag är verksamheten betydligt mindre till förmån för annat. Mycket annat.
Att vara gift med en krögare och föda fyra barn på fem år sätter sina spår. Som mest vägde Erika 90 kilo, vilket är svårt att förstå när man ser henne idag, vältränad och 30 kilo lättare. ”Vi provade mycket god mat och nya viner och det satte sina spår”, berättar Erika. Men den 10 juni 2007 förändrades livet för Erika. Hon köpte sina första joggingskor. ”Jag hade då gått ner i vikt något, men var fortfarande jättefluffig. Dessutom älskar jag mat och kände att jag var tvungen att balansera livet. Jag hade inte sportat sen jag gick i skolan”. Ett år senare hade hon genomfört sin första tjejklassiker i och med Lidingö tjejmil. Dagen innan hade hon redan påbörjat nästa mål, En svensk klassiker, genom att springa Lidingöloppet. Träningen blev nu allt viktigare och mer målinriktad. Och i Erikas liv är lagom inget ord som existerar. Nästa mål blev därför en Ironman som hon klarade 2010 genom att fixa Kalmar Trihatlon. Under 2011 förbättrade hon tiden med två och en halv timme och blev därmed SM-fyra i sin åldersklass. Fyra år tidigare hade alltså Erika tagit sina första joggingrunda någonsin. ”Jag går igång på det jag inte vet om jag klarar”.
Parallellt pluggade hon klart till kulturvetare och hade tänkt sig ett jobb inom förlagsvärlden. Men som sagt, verkligheten såg inte ut som Erika ville. Insikten blev en så kallad vändpunkt, men kanske snarare ett startskott för något helt nytt. Eftersom träning nu blivit en viktig del av Erikas liv bestämde hon sig att utbilda sig till personlig tränare. ”Jag kände att jag ville förmedla hur viktigt det är med rörelse och att äta bra till andra, jag hade ju varit på andra sidan och insett vad bättre vanor gör med dig som person”. Sagt och gjort. Och idag jobbar Erika som personlig tränare och hälsocoach under företagsnamnet Wefixsports. Eftersom dagsljus ingår i Erikas övertygelse om vad bra träning ska innehålla, utövar hon sina aktiviteter utomhus. ”Vi behöver mer dagsljus och frisk luft för att må bra. Att ha ett träningskort på gym föder dessutom en stress i sig”, menar Erika. När hon föreläser förmedlar hon hur viktigt det är med rörelse och bra mat. Hon använder sig givetvis av sin egen historia ”Alla kan, det gäller bara att prioritera träning. Det går alltid att hitta 100 anledningar till att inte träna, träningen får inte hamna i spontanfacket. Därför är det viktigt att planera in träningen och ha mål”. Som en del i detta genomför Erika idag så kallade testlopp i form av Fastrun och Swimrun, som är träningslopp under tävlingslika förhållanden. ”Under mina Fastruns kan människor testa formen, springa tillsammans med andra och kolla var man ligger tidsmässigt”. Att aktiviteten kräver en hel del utrustning gör att hennes Mitsubishi Outlander passar hennes behov. ”Jag kan transportera allt jag behöver till mina olika aktiviteter. Och tack vare det extra baksätet i bagageutrymmet får hela familjen plats i bilen. Jag gillar verkligen min Mitsubishi, den rimmar med min syn på hur en bil ska vara och inte vara. Den är sportig, praktisk, stilren, utan onödigt krimskrams”. Faktum är att beskrivningen har en hel del likheter med hur Erika är som person. Hon är enkel, rak och tydlig med en stark uppfattning om saker och ting. På frågan om hon är född med gott självförtroende tvekar hon. Efter en stunds funderande så kommer svaret lite trevande. ”Ja, kanske är det så, men när jag var yngre gillade jag inte att ta plats. Men när jag fick familj förändrades det. Deras bekräftelse får jag alltid och det räcker för mig, då spelar det ingen roll om jag gör bort mig i jobbet.” Kanske är frågan fel ställd, det handlar inte så mycket om självförtroende som om inställning. Kanske är vinnarskalle mer korrekt. ”Vill man något tillräckligt mycket så fixar man det”, som hon själv uttrycker saken. För att nå sina mål har Erika ett annat motto hon följer ”Säg hej till många och ja till mycket”. Erika tror att det är tack vare den inställningen som hon får saker att hända, som till exempel hennes första programledarroll i TV3-programmet ”Aldrig mera fet”. I programmet hjälpte hon åtta extremt överviktiga personer att komma i form under ett år. ”Jag är nöjd med programmet. Det var seriöst och inte grisigt. Att jag ställde upp var givetvis för att få prova på något nytt, men jag ville också få folk i sofforna att känna att ’kan dom så kan jag’.”
Vad gäller sina egna träningsmål följer Erika en strikt plan. ”Jag går aldrig ut genom ytterdörren och funderar på om jag ska springa till vänster eller höger, jag vet precis vad jag ska göra”. Hennes strikta träningsschema är inriktat på ett lopp under året, ”a-loppet” som hon kallar det. För 2013 är a-loppet Ironman i England i augusti. Alla tävlingar fram till dess är träning inför detta. ”Jag ska toppa till det”. Men det betyder inte att hon spar på krafterna i tävlingarna hon ställer upp i fram till dess. ”Även om man intalar sig att ta det lugnt, så gör man inte det”. På längre sikt har hon flera saker hon vill uppnå. Att bredda triathlonsporten är ett viktigt mål. ”Det är på gång, och de gånger jag ser en proffscyklist stå bredvid en cyklist med cykelkorg på en tävling blir jag så glad, det betyder att sporten håller på att bredda sig”, berättar Erika. Men det kanske viktigaste målet hon har börjat jobba på nu är att få ungdomar att röra på sig mer. ”Jag vill utveckla min föreläsningsdel och prata med ungdomar, inte de som redan sportar utan de som sitter längst bak och snusar, de vill jag nå och få att förstå hur viktigt det är att röra på sig. Utmaningen är att få deras uppmärksamhet”, säger Erika i samma andetag som hon berättar att hennes barn måste följa med och springa minst en gång i veckan för att få sin veckopeng.
Men eftersom Erikas fokus både ligger på träning och mat har hon också flera kokböcker som hon vill göra. Den som står först på tur handlar om att hjälpa barnföräldrar att på ett enkelt sätt ersätta skräpmat med bra mat som barn gillar. Titeln är redan klar: "Istället för". En intressant titel, men om den skulle vara titeln på en biografi om Erika så skulle den vara direkt felaktig.
Erikas 3 bästa hälsotips.
1) Rörelse
2) Undvik socker
3) Dagsljus
Tränar med barnen
Nu har jag passerat småbarnsåren. Det var kanske ett tag sedan i och för sig..
Under småbarnsåren behövdes det fixas och trixas för att man skulle få till träning. Man behövde barnvakt eller pappan till hands för att kunna bränna kalorier. Efter ett tag blev barnen lite äldre och helt plötsligt kunde man faktiskt sticka ut på en löprunda utan att ta hjälp av utomstående när pappan jobbade kväll. Det var revolutionerande, men häromdagen insåg jag något ännu bättre: Jag kan träna MED barnen på riktigt! Tidigare har jag sett till att vi kör cirkelträning och sånt tillsamans, vilket är super, men nu kan jag verkligen dra iväg ut i spåret eller med cyklar och verkligen ha sällskap, roligt och få effektiv träning på samma gång, samtidigt som jag umgås med mina barn. Snacka om Win, Win, Win! En ny milstolpe känns det som :)
Jag låter isdubbarna sitta kvar på min mountinbike och på det sättet kompenserar jag eventuell bristande fart tillsammans med barnen när vi drar iväg på cykeläventyr och när vi springer ger vi oss iväg till en idrottsplats där var och en springer som man vill. Jag följer min plan och barnen hänger på vissa sträckor och kör sitt eget rejs andra sträckor. Det har funkat mycket bra, men bygger på att barnen passerat gränsen till viss självständighet och har förståelse för att jag inte är otrevlig om jag inte stannar och kollar hur långt de hoppar längd eller svarar på frågor om fåglar när jag ser som mest plågad ut. Vi synkar fint och på vägen till och från banan kan man ju snacka, spåna, hoppa både långt och högt samt hålla vilket passande tempo som helst.
Andra gånger ger vi oss ut i vår lilla skog och joggar runt, springer uppför backar, stannar på utegymet och tränar allt möjligt och sedan springer vi hem igen. Även om inte barnen orkar lyfta stockarna hittar de på andra saker som innefattar hopp, klättring och hängövningar vilket ger träning på att variernade bra sätt.
Jag har också testat att köra fyspass med barnen. Det funkar bäst om man ber dem ta med några polare, då blir det mer kämparanda och glöd hos alla. Ingen vill vara sämre än den bredvid och ingen vill gnälla för mamma om någon kopis hör ;)
Man får ta till knep så att barnen rör på sig. Alla barn tillhör inte släktet som per automatik vill jaga bollar och klättra i berg. Jag har två av varje sort. Två vill konstant testa nya saker och är hela tiden i rörelse medan två ogärna flyttar sig ur komfortzonen. Dock BEHÖVER alla fyra barn både flås och styrka för att hålla kroppen hel för framtiden, så det gäller att hitta knepen om det inte kommer naturligt. Och glöm inte att skippa intag av snabba kolhydrater och tomma kalorier om det går. Barn behöver tiden tillsammans med dig som förälder, inte en glass till :)
Trevlig vecka!
Löparknä
Vi är många i träningsvärlden som tampas med skador och problem. De flesta av oss drabbas någon gång, ibland allvarligt, ibland snabbt övergående.
Den inbitne löparen/triathleten tar inte en skada med en axelryckning och soffläge som lösning på problemet utan sätter sig in skadeproblematiken, försöker hitta rätt lösning för att snabbt bli återställd samt hitta alternativ träning för att fortfarande kunna hålla igång. Man utgår alltså ifrån sina förutsättningar för stunden och låter sig inte begränsas av sina skavanker.
Jag förstår verkligen att det är ledsamt att drabbas av en skada men tror att man kommer ut på andra sidan starkare än någonsin och mer ödmjuk inför sina utmaningar och med större tacksamhet till sin kropp som ställer upp på en hel del om man ger sig på stora mål.
Händer det dig, var ledsen en liten stund men leta sedan reda på vilka nycklar du kan använda för att bli av med skadan, bli starkare och för sedan in nya träningsmönster som gör att du fortfarande kan träna och gör dig starkare på sikt.
Träning är hjälpen mot alla skador. Rehabträning, prehabträning och ren styrketräning som stärker upp svaga delar av kroppen och muskler som inte kopplas in när de borde och medför slitage och överkompensation. Löpning är särskilt belastande för muskler och leder och kräver därför styrketräning, teknikövningar och variation för att man ska kunna springa mycket. Ovanpå det är det bra med massage och stretch för att hjälpa trötta muskler att återhämta sig och inte bli för korta. Man måsteju ha i åtanke att det är många muskler som används när vi springer och många muskler som har sitt fäste i knä. För väldigt bra undervisning inom löpning hänvisar jag till Calle Norells utmärkta blogg Konditionsidrott.se.
Personligen har jag dragits med löparknä till och från sedan jag började springa 2007. Jag vet PRECIS hur man ska hålla det borta men ändå låter jag det komma tillbaka. Vad säger man.. skomakarns barn?
Det är inte alltid man lever som man lär men vill man slippa bekymmer och kunna fortsätta med det man älskar måste man lägga tiden som det innebär att hålla sig skadefri. För mig gäller det att hålla i mitt skadeförebyggande beteende även när jag är fri från symtom.
Jag säger inte att jag har lösningen för allas löparknä, men för mig gäller följande:
- Benstyrka (benböj och utfall med vikt) med fokus på att koppla in sätesmuskulaturen, inte tappa höft och ha stabila knän. Marklyft hör också till de viktiga övningarna.
- Styrka för höft och säte. Musslan och sidoplanka.
- Rulla på foamroller dagligen för att släppa spänningar på utsidan av låren, Tensor fasciae latae.
- Regelbunden idrottmassage med nålar.
- Stretcha ordentligt, speciellt utsidan från höften hela vägen ner samt hamstrings.
Viktigt för alla tycker jag är att springa varierat: Varierat i tempo, distans, terräng och helst i skor också. Långpass ska gå långsamt och intervaller/tempopass snabbt.
Men det viktigaste för att hålla knäontet borta för mig är min lilla massagekula som jag fick gratis när jag gjorde en beställning från Bodystore.
Jag lägger mig på kulan hittar de olika triggipunkterna i höft och säte som orsakar löparknät och så hänger jag så länge jag härdar ut. JAg har gjort det till en rutin nu och rullar kula varje kväll. Kulan räddade min halvmara. Hur är det man säger... Alla sätt är bra utom de dåliga ;)
Tjing!
Kungsholmen runt
Lite missmodig över senaste tidens träning gjorde inte att jag var aspeppad inför Kungsholmen runt. Knäna har börjat kännas av igen och en halvmara med lite press på är kanske inte optimalt då... Men jag har rullat skumrulle som aldrig förr i veckan, stretchat och fått ayrvedisk massage och kände att jag i ska ge det ett försök. Distansen är densamma som avslutar Vansro Triathlon i juli och det kan vara skönt att känna på den sträckan.
Senast jag sprang en halvmara var Stockholm Halvmarathon 2011. Då var jag i finfin form efter massa bra träning inför Kalmar och Ötillö, men knäna kastade in handduken och sluttiden blev 1.38.26. Så idag tänkte jag att om jag i alla fall slår den tiden blir jag nöjd och då kan jag dessutom ta det lite lugnt och inte stressa fram något ont i knäna. Sagt och gjort! Tog det lugnt första 5-6 km, ökade lite därefter, kände mig stabil och stark vid halvlek och ökade lite sista halvan och gick i mål på 1.37.59, med negativ split och ett strålande humör.
Det var fantastiskt att få springa ett lopp utan att pressa mig till max. Jag hade kul och njöt hela vägen. Kungsholmen runt får högsta betyg och var en himla trevlig bana. Soft att jag är nöjd och glad fast det inte blev någon märkvärdig tid. Men softast att knäna INTE känns av!
Ska ta med mig den här känslan och minnas att det går att köra lopp ibland utan att spränga sig och må illa hela vägen. Gäller bara att disponera väl. Ska nog aldrig mer springa lopp som är kortare (förutom vårt lokala Tolvanloppet här ute i Bromma förstås :)
Nu är jag sugen på Halvmaran i septemper och tänker mig att då kan det bli en tid på 1.33, om inte slitaget från Ötillö sitter i för länge.
Vill också passa på att dela ut diplom till några grymma prestationer idag:
Henrik Törn med tiden 1.20.11 placerade sig som 26:a och visade var skåpet ska stå. Att ha det perfekta löpsteget lönar sig. Hatten av och GRATTIS! Du är sååå värd det!
Caroline Törn, som aldrig sprungt längre än 10 km tidigare, spurtade in i mål med ett stort smajl. Så sjukt stabilt och jag kunde inte låta bli att fälla en tår. GRATTIS grymma du!!
Matte Rosenbaum måste också få ett omnämnade. Han springer lite sporadiskt några kilometrar då och då. 2-3 ggr i veckan typ, han vet inte så noga, och klocka eller hastigheter har han noll koll på. Han kollade inte ens vilken tid han gick i mål på så 'döm av vår förvåning' när vi kollade och såg tiden 1.28.22. GRATTIS till min äkta hälft!! Kan du vara snäll att börja träna lite mer strukturerat och visa vad du går för, tack!
Tjing och fortsatt trevlig helg!
Unbroken hundred
Ner under isen och upp igen.
Blev DNF för mig på Sct duathlon... eller nästan DNS. Kom bara 4 min och 45 sekunder och strax under 1,2 km innan jag stannade tvärt och vände om. Jag visste egentligen att det inte var läge att köra men var ändå tvungen att starta och testa. Dumt.
Alltid tidigare när jag känt att det tar emot eller gör ont under en tävling har jag bara bitit ihop och kört på ändå in i mål, men i lördags kändes det onödigt. Flera bitar i helhets-pusslet, som jag brukar predika om, låg inte där de skulle. Tillräckligt med sömn fanns inte i tanken, för mycket stress hade också dragit ner välbefinnandet men framförallt hade två hårda löppass under veckan satt sina spår. Jag tål ännu inte två hårda löpningar för tätt, vilket gör att en tredje urblåsning på 5+2,5 km är dumheter. Trist, men vill jag kunna klara mer och hårdare löpning på sikt måste jag vara smart nu.
Ja, ja, så är det ibland och även om förnuftet säger annorlunda hamnar självförtroendet på botten och överröstar förnuftet med olika ramsor i riktig mobbaranda. Taskigt tycker jag... för jag är faktiskt inte så dålig som självförtroendet säger. Varför kan inte självförtroendet skaffa sig lite sunt förnuft och se till vad jag faktiskt KAN göra och supporta lite bättre? Nähe minsann, det är tydligen ensamt där nere på botten och självförtroendet gör allt för att få sällsis av vett, förnuft, glädje, engagemang och planering...
Går man inte med på att allt ska hamna på botten så gör man något som hjälper det stackars självförtroendet upp ur brunnen, tänkte jag och träffade Magnus Hagström för en upplyftande träningstimme. Redan efter uppvärmingen var själförtroendet uppe ur mörkret och det räckte med frasen "Grattis! Unbroken hundred!" När jag svingat kettlebelen 100 ggr utan att stoppa, och Magnus high fivade.
Det är lätt att trilla ner, men träffa någon snäll och gör något aktivt så går det lätt att komma upp igen. Tack Magnus!
Ha en trevlig dag i solen allihopa!
[Mer om]Erika Rosenbaum
Jag är en motionärstriathlet som tog mina första löpsteg 2007 och blev kär i Triathlon några år därefter. Nu tränar jag på så gott det går i kombo med fyra barn och eget företag. Jobbar som coach och hjälper folk att äta rätt och motivera sig till träning samt arrangerar testlopp, Fastrun och Swimrun. Mitt mission är att få ALLA att inse hur viktigt det är med motion, träning och rätt kost för att fungera samt att det är kul att träna. Mina personliga mål 2013 är IM UK 4 aug och Ötillö 2 sept, där jag hoppas på att persa och hålla mig hel ända in i mål.
Arkiv
| Följ Runner's World |  |
 |
