Det går bra nu

Jag tror påsken i Duved/Åre var medicinen för mitt löpsteg, sitter just nu och eftersvettas lätt euforisk. Jag brukar sällan springa långpass efter sju på kvällarna den här årstiden, mest på grund av is och annat elände som mörker men idag så blev det ändå så. Hade som plan att jogga i 5 fart men efter ett par kilometer kunde jag inte hålla mig längre och la mig i 4.15 fart och mös, det gick sjukt lätt. Jag lät tankarna fladdra iväg och nästa gång jag tittade på klockan så hade jag tydligen sprungit den senaste kilometern i 3.45 fart och så fortsätter det i 20 kilometer, jag fladdrade mellan 3.45 och 4.30 och mår hur bra som helst.

Det var ett tag sedan jag hade den känslan på ett löppass och efter en otroligt trög vinter så var det väldigt välkommet. 

Kanske var det mina och Tuvas fjällturer i strålande solsken i Ullådalen som laddade min batterier. Hur som helst så tror jag att det är nyttigt att dra ur pluggen ibland och göra annat, tänka på annat ett par dagar.

Nu väntar jag bara på att få skriva ett liknande inlägg om simning.

/ Jens

Det går aldrig!

Det blev dubbla pass igår men bara ett idag. Jag är ju som ni kanske känner till pappaledig full tid för Tuva 11 månader. Har så varit sedan årskiftet.

Nämnde jag att jag drog igång löpningen med dubbla långpass och fick en hälseneinflamation som ett brev på posten första veckan av min föräldraledighet. Jävligt iriterande eftersom att löpning möjligen är den optimala sysselsättningen när barnet ska sova lunch i två timmar. Bara att packa ner barnet i Charioten och dra iväg, det enkla livet.

Nu fick jag sätta mig i källaren och trampa på spinningcykeln en månad istället, funkade bra med inflamerad hälsena och watten ökade så sakteliga mot gammal form som försvann någonstans i höststormarna.

Som föräldraledig tvåbarnspappa så kan jag träna ganska obehindrat de dagar Nils är på dagis vilket han får vara 15 timmar i veckan. Så tisdag onsdag torsdag hinner jag träna ca två timmar innan jag hämtar honom. Alltid med en sovande Tuva då förstås.

På kvällarna är det lite enklare för då får jag träna utan att ta med sovande barn. Så till all småbarnsföräldrar som inte "hinner" träna; -det är ok att göra annat man måste inte träna, men kom för fan inte och säg att ni inte hinner. Nu finns det säkert de som verkligen inte hinner av olika skäl, det är inte er jag skäller på.

Jag är bara så trött på alla småbarnsföräldrar som har accepterat och köpt hela den här grejen med snabbmat och tidsbrist och inte kan stå för att dom gillar det. Den här gruppen är stor och dom sprider lögnen om den omöjliga träningen med största inlevelse. Jag har fått höra så många gånger att jag kan glömma träningen, för att man inte orkar eller hinner.

Men nu har jag bevisat för några i den här gruppen att det visst går då mitt första barn Nils snart fyller fyra, då fick dom ju nys på att vi skulle ha ett till barn (Tuva) och då såg jag lågan tändas igen med dubbel kraft. Det jag fick höra nu var; Ett barn är ju en sak men TVÅ! Nu kan du glömma träningen hörru! 

Jag vill bara säga att jag släpper taget om er nu och hoppas att ni gör det samma om mig. Försök inte hjälpa mig mer :-)

/ Jens

Att leva mål

Jag har sedan jag började med triathlon haft som huvudmål att nå Hawaii, det lever kvar. Jag har bara tagit ett år "off" för att hinna reflektera och bygga en stabil och hållbar grund och då menar jag inte i första hand idrottslig, jag pratar om den grund som gör mitt tränande möjligt.

Jag skulle kunna nå Hawaii i höst men det skulle vara på bekostnad av familj, jobb och vänner. Det är en väg jag inte är beredd att ta. Jag skulle aldrig vara där jag är idag om jag inte träffat min fru och inget är viktigare än min två underbara barn. Jag lever drömmen och tillåter mig drömma vidare.

Jag vet att jag kommer stå på startlinjen på Hawaii en dag, det räcker för nu.

Min grund är min familj, det är där jag hämtar min kraft och om jag ska kunna hämta kraft så måste jag även tillföra kraft.

Jag tar helt enkelt ett år utan måstepass men tränigsmängden ligger nog väldigt nära fjolåret ändå. Den stora skillnaden är mitt humör när ett långpass brinner inne av någon anledning, jag känner inte att jorden går under. Jag ser möjligheten att köra hårdare på nästa pass istället.

Förra veckan sprang jag 9,5 mil utan måsten, den här veckan kommer jag kanske upp i hälften. Jag tar det lite som det kommer, blandar och ger. Mina veckor ligger i snitt kring 8 timmar pulshöjande aktiviteter.

Fokus nu ligger på löpning och målet är under tre på Stockholm Marathon.

By the way; Det blev ingen start i Östersundsloppet Skidskytte jag var i Åre. Provåkte banan dock, fy fan vad tufft. Hade inte pallat en straffrunda.

/ Jens

Bara jag skjuter fullt

Har anmält mig till mitt livs första skidskyttetävling och tror på fullaste allvar att jag kommer att vara med och slåss om medaljer. Hur är detta möjligt kan man fråga sig och efter att funderat lite till och från kring detta så ligger nog min avsaknad av själva utförandet Skidskytte till grund för det mesta och min livsfilosofi att vägra Jante för resten. Tror att det är enkelt, det ser ju så ut på tv.

Det är 45 km skejtåkning med ett liggande och stående skytte det är frågan om, straffrundan är 400 meter tror jag men dit ska jag ju inte så det spelar ju ingen roll. Det kommer att bli tufft.

Att jag inte har någon insyn i utförandet stämmer men jag har bra koll på sporten efter att varit med och tagit fram kommunikationen för Skidskytte VM i Östersund på den tiden jag jobbade på Syre reklambyrå. Jag har alltså jobbat med skidskytte på heltid i nästan ett år och kan rabbla alla sponsorer i sömnen. Så skidskytte det kan jag, eller?

Formen då?

Har grundat med mycket skejtåkning i vinter på grund av en krånglande hälsena och kan nu åka hyffsat avslappnat på treans växel, det kommer också bli min taktik i loppet. Skjuta fullt och mata på treans växel en lika enkel som genial race plan. 

Så alla som vill utmana mig i Skidskytte har nu chansen.  Nu ska jag testa lite olika skidor med mitt valla-team.

Anmäl dig till Östersundsloppet 9 mars 2013.

Status

Inne i en ganska seg period med lite sömn och mycket stress, inte på nåot sätt optimalt ur träningssynpunkt alltså. Jag gör så gott jag kan och balanserar mästerligt på slak lina. 

Jag tränar hårt när jag känner mig pigg och lugnt när jag är trött och seg men hela tiden med känslan av att jag skulle vilja göra mer, längre, hårdare, mer mer mer. Det är väl en motionstriathlets stora problem och vad som gör oss till de otillfredställda endorfin junkies vi är. Jag har som mål den här säsongen att springa Stockholm marathon på 2.50 ish och placera mig top 6 på Vansbro Halv-IM bara så att ni vet vad jag nojjar över när jag känner mig otilfredställd här på bloggen. 

Så om jag ska sätta status på formen idag och vad som behövs de närmaste månaderna så ser det ut som följande:

Simning: Enligt plan med tre pass i veckan uppdelat på ett teknikpass, distanspass och fartpass. Det som behövs närmare säsong och tävling: Fart.

Cykling: Jag försöker underhålla med två till tre pass i veckan, alla hårda kring 30-1,30 tim. Det som behövs närmare säsong och tävling: Hård distans och backträning.

Löpning: Lite att jobba på för att komma i fas och det beror på en ömmande hälsena. Men det blir ändå två till tre pass i veckan distans lugnt. långpassen ligger på ca 22 km i 5.20 fart. Det som behövs närmare tävling: Fart.

Lätt som en plätt!