Campushallen

Jag har inlett ett samarbete med Campushallen i Linköping. Denna anläggning är förstklassig enligt väldigt många aspekter. Det finns förutom två kompletta friidrottsarenor (en kort- och en långbana) ett giganstiskt gym med extra allt. Dessutom finns det många stora idrottshallar där man kan spela badminton, innebandy, volleyboll osv. Det hålls 120 pass i veckan på Campushallen med bl.a yoga, pilates,bodypump,core, spinning eller ren löpning. Det är alltid full rörelse och god stämning i Campushallen så har ni vägarna förbi Linköping så tycker jag definitivt att ni ska ta er en titt.

Gå in på www.campushallen.se 

Sahlgrenska

Besöket på Sahlgrenska rörde till det ännu mer i min hjärna. Inställningen till min kommande operation var väldigt tveksam, och han menade att en sådan operation görs när allt annat är hopplöst. Där fick jag höra saker som att " Opererar du in en diskprotes nu så blir du en ryggpatient resten av ditt liv"

Sådant är inte lätt att borsta av sig. Jag har beslutat att vänta. Hoppas att fortsatt rehab och tålamod kan vända trenden och ta ett nytt beslut efter jul. 

Check up!

Det är inte lätt när det är svårt.

Okej, såhär är det.

Jag måste opereras, och det bästa alternativet är en diskprotes. 

Denna operation är ganska invecklad, man går in via buken till kotpelaren och ersätter den skadade disken med en titanprotes.

För att vara ärlig är jag lite skraj. Men den här typen av metod verkar lyckad i de flesta fall och chanserna för att jag kan träna igen är relativt goda. Min kära vän och triathletkollega Emelie Gunnarssson (klubb Lactat 3) har genomgått samma operation och hon är ett gott exempel på att det kan lyckas. 

Just nu är jag otroligt trött på allting men jag ska väl vara glad att det överhuvudtaget finns en åtgärd till mitt problem. Det är inte alla som har den turen. Hör gärna av er till mig om ni har egna erfarenheter av en diskprotes. Just nu är jag ganska vilsen.

När det här kommer att ske är fortfarande oklart. Jag hoppas att det blir så snart som möjligt, helst igår.

Abstinensbesvär..

Nu har det gått över tre månader sedan jag kom hem från Australien med ett diskbråck i bagaget. Dessa månader har gått extremt snabbt och oändligt långsamt. Jag har "brutit ihop och kommit igen" säkert 20 grr. Det svåraste har varit att acceptera det faktum att allt arbete bara rann ut i sanden, att det som skulle blivit mitt år inte blev det. 

Det har funnits mycket ilska. "Det är så jävla orättvist" Arg på livet och på sporten. 

Nu har jag skärpt mig. Diskbråck är faktiskt ganska vanligt bland idrottare. Jag är inte ensam och har det inte värst. Världen går inte under för att Linnea Holmertz inte kan träna triathlon.

Min ilska är nu mer centrerad till mig själv. VARFÖR tränade jag på som en tok när jag hade så ont?? Det är en fråga jag inte har svar på. Så korkat och kortsiktigt, och så himla typiskt mig.

Min sommar är fin ändå. Jag har fyllt hålet med andra bra saker. Lever som en helt vanlig 20-årig tjej. Träffar dem jag inte annars hinner med. Skrattar och gråter med dom jag tycker om. Jag och min ryggrad läker sakta men säkert.

Dock saknar jag saknar ihjäl mig snart. Träningarna, tävlingarna, vilan, tröttheten, smärtan, glädjen, besvikelsen, min tränare och alla andra.

Förutom det är jag övertygad om att jag lider av abstinensbesvär. Triathleter är ju riktiga addicts med endorfin och adrenalin som favoritdroger. Endorfinberoendet har jag fått bukt med, men adrenalinet är en annan femma. BEHÖVER TÄVLA. Behöver stresshormoner. Behöver triathlon.

Tänkte att jag skulle hoppa fallskärm eller bungyjump, men det går ju inte av uppenbara skäl. Har ni några tips på saker som ger kickar utan att vara farligt och helst inte olagligt heller?

Förra helgen var jag i Arvika på SM Olympiskt distans. Jag hade den stora äran att vara prisutdelare vilket var hur kul som helst. Precis som förra året var Arvikatävlingen superlyckad, och arrangörerna bör vara stolta. 

Även om jag några gånger under helgen grät av frustration så kändes det helt rätt att vara på plats i Arvika. Bara att få träffa alla igen gjorde det värt lite tårar. Att få se en tävling från arrangörernas sida var något helt nytt. Som athlet är man extremt egocentrisk och lägger sällan märke till den enorma arbetsinsats som krävs för att få ihop den här typen av tävling.

Det är otroligt kul att se att svensk triathlon växer, inte bara i toppen utan framförallt på bredden. Vi har riktigt många snabbingar nu på både herr- och damsidan!

Jag vill passa på att gratulera Åsa Annerstedt och Per Wangel till deras SM-guld. Jag har spenderat höst/vinter/vår med dom och vet vilket slit som lägger ner. Mycket välförtjänta vinnare. Applåder och visslingar!

På tisdag får jag reda på om jag ska opereras eller inte. Vet inte vad jag helst vill, bara jag blir frisk snart.