Ulrika Eriksson | Runner's World + Triathlon
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Ulrika Eriksson

Rockman Race Rapport

Rockman begins

Den mest magnifika tävling jag deltagit i. Enorma vyer, utmanande terräng, branta hala klippor, iskallt vatten och 4444 trappsteg rätt upp till himlen gjorde rockman till ett äventyr jag sent kommer glömma.

Kl ringde tidigt på morgonen och det var ett myller i frukostsalen. Jag vaknade på ett strålande humör redo för race. Avslappnad med längtan över att ta mig an utmaningen vi var här för.  Tog på mig våtdräkten och snörade på mina icebug zeal för att sedan stiga ombord på färjan som tog oss till starten.

Starten gick i en trångficka som dök upp på bergsväggen. Vattnet var kallt men ändå överkomligt. Jag och Peter lade oss längst fram på startlinjen och hade ingen lina i mellan oss då vi räknat ut att det bara skulle vara trassligt i en simstart. Startskottet gick och vi var i väg. Vi är ju starka simmare och jag fick bra fötter på ett annat lag så vi var uppe som andra lag på land där en kraftig klättring väntade på slingriga stigar.

Redan här var loppet som taget ur en saga. Det var oerhört maffigt att bestiga dessa imponerande bergsväggar, stigar och sjöar. Jag njöt varje sekund och det friska kalla sjövattnet bet i kinderna. Vi jobbade oss framåt bit för bit och den utmanande terrängen hade jag stor respekt för samtidigt som jag ville utmana den. Vi stannade ibland och drack ur vattendrag längs vägen hänförda av de vackra vyerna.

Peter som är mycket starkare löpare än mig sprang framför och dokumenterade vår väg i mellan åt.  På väg upp till Predikstolen en av de episka platser vi hade i vår väg kan du se på denna film. Bilder säger mer än tusen ord.

 

Det blev efter predikstolen brant nedför och jag hade stora problem att hålla Peter tempo.  Jag är ju en van asfalts löpare och inför den här tävlingen hade jag inte hunnit träna i terrängen som jag borde.  Jag gjorde så gott jag kunde och försökte hålla i gång fotarbetet över de vassa stenarna, hala rötterna och branta backarna.  Över stock och sten och i och ur fjällsjöarna. Skrattade lite för mig själv när jag kom på att jag drack vatten ur sjön där den döda Älgen låg i någon vik och stank. Som tur var hände inget och jag kunde lugnt fortsätta tävlingen utan maghaveri.

 Så var det dags för en av de två långsimningarna längs bergsväggen i fjorden. Fjorden var kall, rent av iskall och vi hade motströms vatten som gjorde att vi blev kvar i vattnet onödigt länge. Vi frös och kroppen strejkade, mina knän hoppade okontrollerat och vaderna krampade. Allt fokus gick åt till att fokusera på att slappna av och glida genom vattnet. Jag fick hjälp upp ur vattnet och var andelens yr, benen löd inte och det kändes otroligt konstiga att springa vidare. Efter en del gels och annan energi lyckades fötterna vakna till igen.  I vanliga fall brukar det största problemet på en swimrun vara att man blir överhettad men här var utmaningen helt klart kylan. Vi var väldigt noga med att upprätt hålla ett högt energiintag och åt och drack hela tiden.

Det fanns egentligen bara en sträcka som var löpbar på riktigt och det var en uppförsbacke ca 4-5 km vanlig väg lång. Det var också ända stället vi beslöt att vi skulle ”lina” och jag krockade fast mig i uber starka Peter för att dra i väg i en rasande fart. Vi trodde här att vi låg trea totalt och viste att vi tog in. Tänk att komma topp tre i detta utmanande race!? Det gav energi! Men senare visade det sig att vi tydligen hade simmat om treorna på långsimningen utan att se det och vi hade efter det en säker andra plats totalt. Hade vi vetat det hade vi nog gjort andra prioriteringar längre fram i loppet. Men nu ångade vi på på lansvägen på väg mot sista lång simningen rakt över fjorden.

Peter tog mina fötter och vi korsade åter vattenytan i den iskalla fjorden. Denna gång var det precis som om kroppen lärt sig vara i det kalla vattnet och jag började inte tok frysa förrän vi nästan var framme. Tackade min kropp för att den inte krampade ihop och laddade om för nästa utmaning 4444 trappsteg rätt upp i himlen. Yr i bollen började vi trampa på trappsteg för trappsteg, först med lätta trippande steg för att sedan få kramp i vaderna och tvingas byta muskelgrupp, för att sedan använda armarna och så där höll det på . Jag vet inte exakt hur lång tid trappan tog men jag skulle tippa på 45-50 minuter. Flera gånger fick jag stanna till för att jag var så yr och det slog lock för öronen men Peter peppade och jag fortsatte trampa på.

Väl uppe på toppen väntade ett magiskt landskap och det kändes som om vi klättrat till mars. Här möttes vi av snöbeklädda vindpinade klippor som böljade fram. Snötäcken såg ut som om de var mjuk bomull som svävade ner i det kristallklara fjällvattnet. Det kändes overkligt att simma över dessa sjöar och vi unnade oss att stanna upp för att suga in landskapet.

Nu var högsta punkten nådd och sista sträckan skulle bara gå nedför. Jag var så frustrerad över att inte kunna springa på i dessa tekniska partier som avslutade banan jag ville ju spurta. Men fick nöja mig med att få mjölksyra i låren av allt bromsande och av den vackra fjällmiljön.

Målet bjöd på en våt överraskning då mållinjen var att hoppa ut i fjorden genom målportalen. Super nöjd med dagen och framförallt med sällskapet. Det var ju första tävlingen jag och Peter gjorde tillsammans och på den här banan kunde mycket gått åt pipsvängen men vi gjorde ett bra jobb  och hade en fantastisk dag som jag sent kommer glömma.

Vi kröp ner i den ved eldande tunnan och njöt av att vara i mål samtidigt som vi beundrade de lag som kämpade över fjorden. Rockman var mitt livs äventyr och jag kommer absolut komma tillbaka. Tack icebug och alla rockmans/womens som gjorde denna tävling till det fantastiska äventyr det var. Imponerad av er insats.

Bildkavalkad hittar ni här

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-07-14 20:03


Annons

Rockman Äventyret kan börja!!!

Då börjar det dra ihop sig för nästa utmaning och denna gång är det en rejäl en . Rockman swimrun ca 3 mil löpning och 6 km simning kan i först ögonkastet se överkomligt ut men lägg där till 2500 höjdmeter, åttagradigtvatten och väldigt svår terräng.  Det finns också spännande partier med trappor där den längsta är 4444-trappsteg. Denna utmaning kommer jag ta mig an i mixlaget Team Icebug tillsammans med Peter Oom en über löpare som jag får kämpa hårt för att hålla jämna steg. Vi är däremot jämna i simning och har gjort en del träning ihop så vi är redo.

Denna vecka har vi testat varianter på vår utrustning för att optimera in i minsta detalj.  Just detta med utrustningen i Swimrun tycker jag är charmen. Det finns inga självklara val och varje lag har sina specialare, det enda man kan säga kring utrustningen är väl at less is more. Det är dock ändå rätt mycket grejer som man ska ha med. Jag kommer simma och springa i Heads swimrundräkt, skor från icebug, höga strumpor från gococo, dolme och paddlar, simglasögon, badmössa, energi, pulsband, garmimklocka, obligatorisk utrustning …… jag det är den del som ska med.

Vi har studerat kartan och lagt upp en plan men det är första gången jag och Peter tävlar tillsammans så det är extra spännande. Swimrun är en sport som exploderat det senaste året och jag förstår verkligen varför. Här handlar det inte om vem som springer fortast på milen eller vem som kan simma hundringar i bassäng bäst. Här kan man inte jämföra tider eller för den delen dra nytta av sitt fina löpsteg på bana. Här behöver man ha andra kvalitéer och det handlar om samspel, bli ett med naturen, vara flexibel och ta sig från A- till Ö så snabbt som möjligt. Det går nästan aldrig att jämföra tider från gång till gång då olika distanser och höjdmeter samt terräng spelar in. Swim run är mer som ett spännande äventyr i lagform än en jakt på subtider som det kan vara i triathlon. Det är ett äventyr bland stenar, klippor, strömmande vatten, humörsvängningar, peppande tillrop och en mental resa tillsammans. Delad gjädje är ju dubbel gjädje heter det ju. Jag har hittat hem och fullkomligt älskar denna tävlingsform.

Spana in filmen och andra bilder från vår träning i måndags i friks vind och stora vågor här

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-07-09 11:01


Kul på Hjul

Efter nedelaget i Motala kändes det extra kul att åka på familjetipp till sälen för att nyttja min mans julklapp som bestod av en dag i downhill backarna. Sedan i julas har jag fasat för att cykla nedför med min MTB och har många rundor gått nedför i stället för att sitta kvar på cykeln, så för mig var det otänkbart att cykla downhill. Då går det ju bara nedför!!!!!!!!!! Men helt plötsligt hade jag full skyddsutrustning på mig och en hyrd downhill cykel i min hand på väg upp i liften. Hur gick det här till? Hoppade upp på cykeln och började försiktigt slingra mig ner för rosa leden och upptäcker halvvägs att det är ju super kul. Släpper mer och mer på bromsen för att i slutet på backen glänsa i hoppen och det killade i hela kroppen när jag flög över till anda sidan . (tror i och för sig att jag inte ens lättade från marken men det kändes som om jag flög) Helt lyriskt sög jag åt mig tips från Mattias som kört cross och motorcykel hela sitt liv. Tipsen hjälpte och för varje runda kände jag mig både tryggare och säkrare. Nu började till och med rosa leden kännas för lätt och jag bytte spår, Hermelin och charter fick bekänna färg och nu var jag tvungen att stå på för att klara hoppen. Jag var absolut den minst graciösa över dessa hinder men jag tror nog jag hade roligast.  Jag och min syster tjoade och tjejskrek i vart enda litet gupp och tog ner cool faktorn i backen totalt, men gu vad roligt vi hade.

Varje morgon besteg jag och tjejerna (Johanna och min syster) Gustavsbacken rätt upp och vidare till Stensjön för att svalka oss. Mjölksyran sprutade ur öronen och pulsen gick på rött. Mitt onda knä gjorde sig bara påmint i nedförsbackarna men höll sig stabilt. Det var tre magiska turer till stensjön med två sprudlande följeslagare som fyllde min dag med energi. Alltid hittade vi på något bus och kunde ju inte låta bli att åka på rumpan i de snöfläckar som fanns kvar i backen eller tävla om vem som var snabbast hem, uppför och till sjön.  Benen värkte ordentligt och dagarna var maxade till tusen.

På kvällarna körde jag Mtb och nyttjade mina nyvunna knep i nedförsbackarna och fick ett betydligt bättre flyt i min cykling. Eldprovet kom sista dagen då jag och min systers man begav oss till Rörbäcksnäs. 32 km stig i episk fjäll miljö, den rundan slår allt jag upplevt tidigare på två hjul. För det första var det de otroligt vackra skogarna, vidderna och sjöarna vi susade förbi och dels var det att jag för första gången kunde utan att få hjärtinfarkt cykla bland vassa stenar, rötter och branta nedförsbackar. Någonting hade hänt och jag kunde cykla MTB. Svetten sprutade medans jag och Christian svischade fram mellan tallarna.  Fartupplevelsen var enorm och adrenalinet flödade.  Spåren var fantastiskt fint utmärkta och stigen var varierad till tusen. Ena stunden cyklade vi mellan tallarna och mossbeklädd mark till att i nästa stund cykla genom ett hav av blåbärs ris. Vackraste delen var uppe på en ås men en sjö på ena sidan och ståtlig tallskog på andra sidan, stigen var mjuk av barr och slingrade sig mellan träden.  Vi kom av oss totalt av skogens skönhet och missade att ta fram kameran men här kommer lite andra blider från helgen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-07-07 20:01


Race rapport VM

 Vaknade lördag morgon super peppad att köra. Jag hade en plan och kände mig redo. Förkylning och skador tyckte jag var under kontroll och tänkte att nu är det bar huvet som kan stoppa mig. Kom i väg otroligt bra i startfältet och fick fritt vatten direkt, fri sikt och bra navigering. Jag hade bestämt at ta det lugnt på simningen för att inte få mjölksyra på den ner kortade simningen som tyvärr bara blev 1500m.  Kom upp som fjärde dam av alla agegroupers i världen! Växling till cykeln gick bra och i väg. Hade så klart även en plan hä, snitta runt 34 och hålla igen för löpningen. Vädret var kanon inte så mycket vind och klarblå himmel. Mentalt kändes det kanon men kände rätt fort att kroppen inte var med. Tog över autopiloten och kopplade bort kroppen. Snorade och slemmade och hade ont i höger sida. Jag hade förberett mig mentalt på att det skulle göra ont och att det skulle släppa på löpningen som det brukar. Njöt av att delta i racet och jag låg bra till i fältet.

Ungefär halvvägs började ett knä krångla och båda låren var som tegelstenar pga av den fruktansvärda dräkt vi var tvungna att ha på oss. Dräkten stassade i ljumskarna när jag låg i tempobågen. Dundrade ändå på och tänkte att det är bar en liten svacka ,- Håll humöret uppe!

Gjorde åter en bra växling och äntligen ut på löpningen. Men hallå benen!!!! Fick nästan panik vad var det som hände. Nu gjorde knät så ont att jag haltade i löpsteget och det blev inte bättre som det brukar efter några kilometer. Jag tappade sugen totalt. Jag hade tappat min chans och insåg att jag skulle få gå/halta mig runt. Bröt efter 15 km som kändes väldigt skönt och klokt. Det går mer lopp men mitt högraknä har jag bara ett av.  Det var inte min dag helt enkelt.

Tack för allt stöd jag fått från alla håll och kanter det värmer otroligt och gör härliga avtryck. Nu tar jag nya tag och nästa tävling om två veckor Rockman!! Då slipper jag cykeln J

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-06-29 07:39


VM FEBER!!!

Då börjar det dra ihop sig!! Jag ska representera Sverige i åldrarna 35-39 år iförd en landslagsdräkt. Det ska bli fantastiskt kul att få vara med om detta spektakel. Allt utspelar sig på en ort där jag startade min triathlonkarriär en gång i tiden, Motala. Här gick jag triathlongymnasiet flyttade hemifrån som 16-åring och brev växlade med min nuvarande man. Min älskade man som sedan dess alltid ståt vid min sida och stöttat mig.

Under dessa år fick jag vara med i både SM,NM och EM men aldrig tidigare har jag varit med i ett så stort internationellt arrangemang i triathlonsammanhang. (Jag har ju i och för sig ett VM guld från Ö till Ö) På EM i Stockholm som junior var jag helt nybörjare och fattade aldrig hur stort det var. Jag var då mest nervös för det ärofyllda uppdraget att vara fanbärare i blå salen där nobelmiddagen också brukar vara. Då skulle jag gå ned för trappan med en stor flagga i en parad med alla länder som representerades på tävlingen.

Nu X antal år senare har jag fått massor av erfarenhet och blivit otroligt ödmjuk och lycklig över att få hålla på med denna fantastiska sport. Det är idag för mig mer än livsstil än en idrott där jag ska prestera. Att Jag då kan få vara med och representera Sverige, inspirera andra och vara en del av sporten är fantastiskt.  

VM distansen är 4 km simning, 12 mil cykel och 3 mil löpning. Ni som följt mig genom åren har förstått att simning och löpning är mina starka sidor och att jag stagnerat i min cykling på tempohojen pga av skador. Vättern är ju en av Sveriges kallaste sjöar och tydligen i dagarna bara 12 grader.  Detta betyder att det inte blir någon simning alls eller väldigt nerkortad (ingen fördel för mig) Jag har mentalt inställt mig på att det blir som det blir och kommer göra mitt bästa efter de förutsättningar som kommer råda. Självklart håller jag tummarna för att det ska bli så lång simning som bara möjligt då det ju är min paradgren och där jag skapar en viktig lucka ut på cyklingen som jag så väl behöver. Duathlon (löp-cyk-löp) har jag aldrig tidigare tävlat i så det blir i så fall en spännande premiär. Duathlon kommer det bli om simningen blir inställd.

Min träning har annars gått bra och jag har bra självförtroende. Läxan är gjord och jag är väldigt glad över att fått till träningen så pass bra som jag fått trots en väldigt brokig vår både på jobb och i det privata. Nu gäller det bara att leverera efter dagen förutsättningar ha sjukt kul och våga utmana mig ordentligt.

Game on!!!!!!!!!!!!

Särskilt tack till: Bike Tayson, Gococo, 2XU och Icebug

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-06-25 10:39



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Ulrika Eriksson


Det handlar om att våga, prova nya möjligheter, ta chansen när den kommer. Jag antar min egen utmaning: Nå toppen inom triathlon, göra mitt bästa och inspirera andra att våga ta chansen och utmana sig själva. Läs mer på www.triullis.se Min Twitter är det ni ser här nere:





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser
Annonser