Ulrika Eriksson | Runner's World + Triathlon

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Ulrika Eriksson

Kämpa!!!

Oj vilken annorlunda sommar det blev. För det första har det varit en otroligt omvälvande sommar på det privata planet då min inspirerade stål mormor och älskade katt beslöt sig för att lämna jordelivet. Min pappa fick det chokande och fruktansvärda beskedet om att han drabbats av hjärncanser som skakade om oss alla totalt och gav djupa sår i själen. Han som precis kommit på benen efter den aorta dissektion som drabbade honom i januari.

Att livet inte är självklart är en läxa vi fått lära oss på många sätt den här sommaren och vad som är viktigt i livet. Det har varit en fruktansvärd sommar med många tårar och brustna hjärtan men det har också varit en sommar med djup gemenskap och uppskattning. En sommar som vidgat synen på livet, som visat färger vi aldrig tidigare sett eller dofter vi aldrig tidigare doftat.  Jag har aldrig uppskattat så innerligt att bryta en vattenyta med handen när jag simmat eller förmågan av att kunna springa med mina friska ben. Jag är så enormt tacksam för min underbara familj och släkt samt min friska kropp. För utan stöd ifrån nära och kära i dessa tuffa skeden tror jag man blir smått galen. Jag har också mina underbara träningskompisar att tacka för den energi de sprider och mina löparskor som skänker mig  ”tankefrid”.

Att livet inte är rättvist vet alla men när det slår till på en person man så innerligt älskar och som är så full av liv, det är svårt , mycket svårt.  Jag har fortfarande inte riktigt tagit in alvaret i beskedet om pappa och behandlingen har heller inte startat. Men när det väl gör det kommer vi kämpa, vi kommer ge den här hemskheten en riktig kamp och vi är inte en familj som viker ner oss. Nu om någonsin får vi nytta av våra tävlingsgener och den mentala kraft som idrotten fostrat oss i. Den enda skillnaden nu är att pappa inte kan välja att sluta ”kämpa” eller stanna upp när han är trött, han kommer befinna sig mitt i stormen som kanske aldrig går över.

Men vi kommer finas dr och stötta, se till att oddsen är på vår sida och ge allt!!!

Under sommaren har jag som sagt fått lära mig om vad jag tycker är viktigt här i livet och det är alltid två saker som kommer överst på listan. Det är min familj/vänner och min träning. Jag har mer och mer glidit in på swimrun och i måndags lämnade jag tillbaka min argoncykel för att nästa säsong inte tävla i triathlon alls på ”elitnivå”. Jag kommer under hösten sätta mig i skolbänken och kommer inte ha tid för cykelträning och prioriteringen kommer vara att finas till för familjen.  Mitt nästa mål är därför att försvara guldet på Ö till Ö nästa vecka.

Jag kommer kämpa, det kommer göra ont, jag kommer bli trött men det kommer också gå över.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-08-27 11:31


Annons

Rapport från ö-loppet

Favorit i repris och fjärde gången jag ställde mig på startlinjen i denna swimruntävling  i Göteborgs södra skärgård. Denna gång utan Jonas och med Göran Hilmersson vid min sida. Fram till onsdagen viste jag inte om vi skulle kunna starta pga av Görans trasiga vader men fick ett gott besked per telefon och vi var då redo för race.

Vi åkte ut med den tidiga färjan för att ha gott om tid på oss att både njuta av den goda frukosten som serverades men även för att fixa med vår utrustning som vi inte hade hunnit testa tillsammans.  Vi klippte linor och mekade med det mesta och försökte lägga upp en plan hur vi skulle genomföra loppet. Vi hade inte hunnit träna tillsammans tidigare så vi utnyttjade tiden maximalt.

Det nya start och målområdet på Styrsö hade fyllts av ett myller av folk som samlades och det var linor och neporendräkter överallt.  Stämningen var på topp i det soliga vädret och det flög fjärilar i magen. Jag och Göran värmde upp och ställde oss sedan i startfållan.  Jag fick en oväntad klapp på axeln och när jag vände mig om var det mamma och pappa som kommit för att heja. Tårarna började rinna och känslorna bubblade över.  Pappa som kämpat med div alvarliga sjukdomar sedan i vintrats där vi i familjen åkt berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Vi har verkligen fått kämpa och kämpar fortfarande så att få pappas klapp på axeln innan start var otroligt mäktigt. Att dessutom stå där med Göran som tre år tidigare legat på sjukhus i veckor efter en svår cykelolycka gjorde att tårarna svämmade över.  Jag är så otroligt tacksam över att kunna göra det jag älskar och stunden innan starten gick blev överväldigande påtaglig om vilken tur jag har som stod där i havet bland dessa hjältar. Pang och så var vi i väg

Helt tagen av situationen hoppade jag omtumlad ner i vattnet och började simma. Vi som vann föra året hade gula badmössor och övriga röda. Jag simmade på och fick bra vatten kollade att Göran var med och såg en gul mössa precis bakom. Tänkte det här kommer gå otroligt bra och ökade. Uppe på stranden vänder jag mig igen om för att stämma av med Göran men han var inte där. Det var en annan guling som legat bakom mig ojojoj var är Göran?  Den emotionella starten hade nog gett mig superkrafter för jag hade råkat simma ifrån Göran och fick pinsamt stå kvar på stranden och vänta in.

Första löpningen var rätt teknisk men vi sprang på bra. Nervösa för Görans vader men I terrängen gick det kanon. Linan åkte fram och Göran hakade i på andra simningen. Men vi hade missbedömt längden och klippt den alldelens för kort. Nu låg Göran nästan uppe på mina ben och linan stjälpte mer än vad den hjälpte. Nytt försök på nästa simning men samma sak hände igen….

Vi sprang på bra och vi plockade några placeringar under simningen. Snabbt fick vi reda på at vi låg trea i mixklassen och fick lite extra energi. Dagens mål var egentligen bara att ta oss runt både med tanke på skador och på att vi inte hunnit träna ihop oss på de viktiga i och ur gångarna. Görans dräkt var sjukt svår att stänga och jag fixade inte at stänga den i farten Här förlorade vi massor av dyrbar tid så klart och flera lag sprang om oss när vi stod och mekade. Men kul hade vi och framförallt när Göran tog ut sina öronproppar så vi kunde prata med varandra J

Jag hade inte bara pappa ute på banan min syster och hennes familj, klubbkompisar och andra vänner fanns både i båtar och på land. Så vi fick ett otroligt publikstöd när vi dundrade fram. Solen sken i kap med våra leenden och jag är övertygad om att vi var det lyckligaste teamet på banan. Upp och ner, i och ur, och till slut hade vi passerat Vrångö och växlade upp farten sista biten in i mål.  Vi höll vår tredje plats och korsade mållinjen på  4:30:00

Delad glädje är verkligen dubbelglädje och att göra dessa äventyr som lag är fantastiskt kul. Tack Göran för en kul dag i skärgården. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-08-04 09:34


Rockman Race Rapport

Rockman begins

Den mest magnifika tävling jag deltagit i. Enorma vyer, utmanande terräng, branta hala klippor, iskallt vatten och 4444 trappsteg rätt upp till himlen gjorde rockman till ett äventyr jag sent kommer glömma.

Kl ringde tidigt på morgonen och det var ett myller i frukostsalen. Jag vaknade på ett strålande humör redo för race. Avslappnad med längtan över att ta mig an utmaningen vi var här för.  Tog på mig våtdräkten och snörade på mina icebug zeal för att sedan stiga ombord på färjan som tog oss till starten.

Starten gick i en trångficka som dök upp på bergsväggen. Vattnet var kallt men ändå överkomligt. Jag och Peter lade oss längst fram på startlinjen och hade ingen lina i mellan oss då vi räknat ut att det bara skulle vara trassligt i en simstart. Startskottet gick och vi var i väg. Vi är ju starka simmare och jag fick bra fötter på ett annat lag så vi var uppe som andra lag på land där en kraftig klättring väntade på slingriga stigar.

Redan här var loppet som taget ur en saga. Det var oerhört maffigt att bestiga dessa imponerande bergsväggar, stigar och sjöar. Jag njöt varje sekund och det friska kalla sjövattnet bet i kinderna. Vi jobbade oss framåt bit för bit och den utmanande terrängen hade jag stor respekt för samtidigt som jag ville utmana den. Vi stannade ibland och drack ur vattendrag längs vägen hänförda av de vackra vyerna.

Peter som är mycket starkare löpare än mig sprang framför och dokumenterade vår väg i mellan åt.  På väg upp till Predikstolen en av de episka platser vi hade i vår väg kan du se på denna film. Bilder säger mer än tusen ord.

 

Det blev efter predikstolen brant nedför och jag hade stora problem att hålla Peter tempo.  Jag är ju en van asfalts löpare och inför den här tävlingen hade jag inte hunnit träna i terrängen som jag borde.  Jag gjorde så gott jag kunde och försökte hålla i gång fotarbetet över de vassa stenarna, hala rötterna och branta backarna.  Över stock och sten och i och ur fjällsjöarna. Skrattade lite för mig själv när jag kom på att jag drack vatten ur sjön där den döda Älgen låg i någon vik och stank. Som tur var hände inget och jag kunde lugnt fortsätta tävlingen utan maghaveri.

 Så var det dags för en av de två långsimningarna längs bergsväggen i fjorden. Fjorden var kall, rent av iskall och vi hade motströms vatten som gjorde att vi blev kvar i vattnet onödigt länge. Vi frös och kroppen strejkade, mina knän hoppade okontrollerat och vaderna krampade. Allt fokus gick åt till att fokusera på att slappna av och glida genom vattnet. Jag fick hjälp upp ur vattnet och var andelens yr, benen löd inte och det kändes otroligt konstiga att springa vidare. Efter en del gels och annan energi lyckades fötterna vakna till igen.  I vanliga fall brukar det största problemet på en swimrun vara att man blir överhettad men här var utmaningen helt klart kylan. Vi var väldigt noga med att upprätt hålla ett högt energiintag och åt och drack hela tiden.

Det fanns egentligen bara en sträcka som var löpbar på riktigt och det var en uppförsbacke ca 4-5 km vanlig väg lång. Det var också ända stället vi beslöt att vi skulle ”lina” och jag krockade fast mig i uber starka Peter för att dra i väg i en rasande fart. Vi trodde här att vi låg trea totalt och viste att vi tog in. Tänk att komma topp tre i detta utmanande race!? Det gav energi! Men senare visade det sig att vi tydligen hade simmat om treorna på långsimningen utan att se det och vi hade efter det en säker andra plats totalt. Hade vi vetat det hade vi nog gjort andra prioriteringar längre fram i loppet. Men nu ångade vi på på lansvägen på väg mot sista lång simningen rakt över fjorden.

Peter tog mina fötter och vi korsade åter vattenytan i den iskalla fjorden. Denna gång var det precis som om kroppen lärt sig vara i det kalla vattnet och jag började inte tok frysa förrän vi nästan var framme. Tackade min kropp för att den inte krampade ihop och laddade om för nästa utmaning 4444 trappsteg rätt upp i himlen. Yr i bollen började vi trampa på trappsteg för trappsteg, först med lätta trippande steg för att sedan få kramp i vaderna och tvingas byta muskelgrupp, för att sedan använda armarna och så där höll det på . Jag vet inte exakt hur lång tid trappan tog men jag skulle tippa på 45-50 minuter. Flera gånger fick jag stanna till för att jag var så yr och det slog lock för öronen men Peter peppade och jag fortsatte trampa på.

Väl uppe på toppen väntade ett magiskt landskap och det kändes som om vi klättrat till mars. Här möttes vi av snöbeklädda vindpinade klippor som böljade fram. Snötäcken såg ut som om de var mjuk bomull som svävade ner i det kristallklara fjällvattnet. Det kändes overkligt att simma över dessa sjöar och vi unnade oss att stanna upp för att suga in landskapet.

Nu var högsta punkten nådd och sista sträckan skulle bara gå nedför. Jag var så frustrerad över att inte kunna springa på i dessa tekniska partier som avslutade banan jag ville ju spurta. Men fick nöja mig med att få mjölksyra i låren av allt bromsande och av den vackra fjällmiljön.

Målet bjöd på en våt överraskning då mållinjen var att hoppa ut i fjorden genom målportalen. Super nöjd med dagen och framförallt med sällskapet. Det var ju första tävlingen jag och Peter gjorde tillsammans och på den här banan kunde mycket gått åt pipsvängen men vi gjorde ett bra jobb  och hade en fantastisk dag som jag sent kommer glömma.

Vi kröp ner i den ved eldande tunnan och njöt av att vara i mål samtidigt som vi beundrade de lag som kämpade över fjorden. Rockman var mitt livs äventyr och jag kommer absolut komma tillbaka. Tack icebug och alla rockmans/womens som gjorde denna tävling till det fantastiska äventyr det var. Imponerad av er insats.

Bildkavalkad hittar ni här

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-07-14 20:03


Rockman Äventyret kan börja!!!

Då börjar det dra ihop sig för nästa utmaning och denna gång är det en rejäl en . Rockman swimrun ca 3 mil löpning och 6 km simning kan i först ögonkastet se överkomligt ut men lägg där till 2500 höjdmeter, åttagradigtvatten och väldigt svår terräng.  Det finns också spännande partier med trappor där den längsta är 4444-trappsteg. Denna utmaning kommer jag ta mig an i mixlaget Team Icebug tillsammans med Peter Oom en über löpare som jag får kämpa hårt för att hålla jämna steg. Vi är däremot jämna i simning och har gjort en del träning ihop så vi är redo.

Denna vecka har vi testat varianter på vår utrustning för att optimera in i minsta detalj.  Just detta med utrustningen i Swimrun tycker jag är charmen. Det finns inga självklara val och varje lag har sina specialare, det enda man kan säga kring utrustningen är väl at less is more. Det är dock ändå rätt mycket grejer som man ska ha med. Jag kommer simma och springa i Heads swimrundräkt, skor från icebug, höga strumpor från gococo, dolme och paddlar, simglasögon, badmössa, energi, pulsband, garmimklocka, obligatorisk utrustning …… jag det är den del som ska med.

Vi har studerat kartan och lagt upp en plan men det är första gången jag och Peter tävlar tillsammans så det är extra spännande. Swimrun är en sport som exploderat det senaste året och jag förstår verkligen varför. Här handlar det inte om vem som springer fortast på milen eller vem som kan simma hundringar i bassäng bäst. Här kan man inte jämföra tider eller för den delen dra nytta av sitt fina löpsteg på bana. Här behöver man ha andra kvalitéer och det handlar om samspel, bli ett med naturen, vara flexibel och ta sig från A- till Ö så snabbt som möjligt. Det går nästan aldrig att jämföra tider från gång till gång då olika distanser och höjdmeter samt terräng spelar in. Swim run är mer som ett spännande äventyr i lagform än en jakt på subtider som det kan vara i triathlon. Det är ett äventyr bland stenar, klippor, strömmande vatten, humörsvängningar, peppande tillrop och en mental resa tillsammans. Delad gjädje är ju dubbel gjädje heter det ju. Jag har hittat hem och fullkomligt älskar denna tävlingsform.

Spana in filmen och andra bilder från vår träning i måndags i friks vind och stora vågor här

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-07-09 11:01


Kul på Hjul

Efter nedelaget i Motala kändes det extra kul att åka på familjetipp till sälen för att nyttja min mans julklapp som bestod av en dag i downhill backarna. Sedan i julas har jag fasat för att cykla nedför med min MTB och har många rundor gått nedför i stället för att sitta kvar på cykeln, så för mig var det otänkbart att cykla downhill. Då går det ju bara nedför!!!!!!!!!! Men helt plötsligt hade jag full skyddsutrustning på mig och en hyrd downhill cykel i min hand på väg upp i liften. Hur gick det här till? Hoppade upp på cykeln och började försiktigt slingra mig ner för rosa leden och upptäcker halvvägs att det är ju super kul. Släpper mer och mer på bromsen för att i slutet på backen glänsa i hoppen och det killade i hela kroppen när jag flög över till anda sidan . (tror i och för sig att jag inte ens lättade från marken men det kändes som om jag flög) Helt lyriskt sög jag åt mig tips från Mattias som kört cross och motorcykel hela sitt liv. Tipsen hjälpte och för varje runda kände jag mig både tryggare och säkrare. Nu började till och med rosa leden kännas för lätt och jag bytte spår, Hermelin och charter fick bekänna färg och nu var jag tvungen att stå på för att klara hoppen. Jag var absolut den minst graciösa över dessa hinder men jag tror nog jag hade roligast.  Jag och min syster tjoade och tjejskrek i vart enda litet gupp och tog ner cool faktorn i backen totalt, men gu vad roligt vi hade.

Varje morgon besteg jag och tjejerna (Johanna och min syster) Gustavsbacken rätt upp och vidare till Stensjön för att svalka oss. Mjölksyran sprutade ur öronen och pulsen gick på rött. Mitt onda knä gjorde sig bara påmint i nedförsbackarna men höll sig stabilt. Det var tre magiska turer till stensjön med två sprudlande följeslagare som fyllde min dag med energi. Alltid hittade vi på något bus och kunde ju inte låta bli att åka på rumpan i de snöfläckar som fanns kvar i backen eller tävla om vem som var snabbast hem, uppför och till sjön.  Benen värkte ordentligt och dagarna var maxade till tusen.

På kvällarna körde jag Mtb och nyttjade mina nyvunna knep i nedförsbackarna och fick ett betydligt bättre flyt i min cykling. Eldprovet kom sista dagen då jag och min systers man begav oss till Rörbäcksnäs. 32 km stig i episk fjäll miljö, den rundan slår allt jag upplevt tidigare på två hjul. För det första var det de otroligt vackra skogarna, vidderna och sjöarna vi susade förbi och dels var det att jag för första gången kunde utan att få hjärtinfarkt cykla bland vassa stenar, rötter och branta nedförsbackar. Någonting hade hänt och jag kunde cykla MTB. Svetten sprutade medans jag och Christian svischade fram mellan tallarna.  Fartupplevelsen var enorm och adrenalinet flödade.  Spåren var fantastiskt fint utmärkta och stigen var varierad till tusen. Ena stunden cyklade vi mellan tallarna och mossbeklädd mark till att i nästa stund cykla genom ett hav av blåbärs ris. Vackraste delen var uppe på en ås men en sjö på ena sidan och ståtlig tallskog på andra sidan, stigen var mjuk av barr och slingrade sig mellan träden.  Vi kom av oss totalt av skogens skönhet och missade att ta fram kameran men här kommer lite andra blider från helgen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-07-07 20:01



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Ulrika Eriksson


Det handlar om att våga, prova nya möjligheter, ta chansen när den kommer. Jag antar min egen utmaning: Nå toppen inom triathlon, göra mitt bästa och inspirera andra att våga ta chansen och utmana sig själva. Läs mer på www.triullis.se Min Twitter är det ni ser här nere:



Mest lästa


  1. Kämpa!!!


Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser