Ulrika Eriksson | Runner's World + Triathlon
Annons

Medlem / Prenumerant

Logga in
Bli medlem

Ulrika Eriksson

London nästa -Sim EM

Då drar det ihop sig. Imorgon åker jag till London för att tävla i masters EM. Jag ser verkligen fram emot att få delta i detta stora event.  Jag är ju helt ny i sporten och för mig är målet att delta, lära mig och njuta.  Jag är ju en långdistansare som har en dieselmotor som jobbar som bäst efter några timmar men här ska jag leverera explosiva superkrafter i någon minut. Första gången jag simtävlade var för några helger sedan då jag ställde upp i SM i Helsingborg och det var mist sagt en smärtsam upplevelse. Att jobba med en kropp fylld av mjölksyra till brädden är jag inte van vid. Under mina 200 meter funderade jag mest på var simmare spyr. Är det på min egna bana, grannens eller på kanten? Belöningen blev ett nytt personbästa men vad jag än skulle simma på så skulle det ju bli pers eftersom jag aldrig tidigare tävlat i simning.  Mycket praktiskt…fniss

Jag trodde också att simning var en skonsam sport men mina knän såg ut så här när jag kom hem och jag har faktiskt ingen aning om vad jag gjort. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-24 19:18


Annons

Nya projekt

Det är en jätte spännande sommar jag har framför mig. Nya samarbeten intressanta människor och häftiga upplevelser väntar.

Jag har åter denna säsong äran att få samarbeta med Icebug och i sommar kommer jag att tävla tillsammans med Marcus Torgeby. Vår första aktivitet tillsammans är ett swimrunläger den 4-6/6. Allt enligt Torgeby style  som betyder att alla deltagare får lämna alla tekniska prylar hemma och leva efter naturens klocka. Jag ser verkligen fram emot denna unika helg tillsammans med deltagarna. Jag kommer sköta all simning och Markus lär ut allt kring löpning. Är du sugen på att delta eller veta mer kolla här.

Detta kommer vara första säsongen jag inte tävlar i triathlon utan jag kommer bara tävla i swimrun, openwater och löpning. Försäsongen kommer jag dessutom tävla i simning i bassäng, både SM och EM är inplanerat och jag är skit nervös. Men det är utvecklande att inte alltid vara i komfortzonen. För att ladda upp till alla tävlingar hänger jag med min klubbkompis och inspiratör Emma Igelström till playitas för en veckan träningsläger. Det ska bl såååå kul och häftigt att få leka profs en vecka tilsammans med henne. 

Jag kommer inte bara tävla med Marcus i sommar utan på Ö till Ö ställer jag upp i damklassen tillsammans med Helena Sivertsson som kom tvåa i mixklassen i fjol. Vi kommer vara ett tufft motstånd men vi vet också att det kommer finnas andra starka damer i fältet. Målet är definitivt att ge alla en fight.  Koster swimrun kör jag med min vapendragare Peter Oom och eftersom vi vann mix förra året vill vi ju självklart försvara guldet men framförallt vara först i badtunnan som det också innebär.

Projekten avlöser varandra och jag inte bara tävlar i swimrun utan jag anordnar en tävling i det natursköna Tjolöholm den 28/8. Det är en instegstävling för nybörjare men också ett ypperligt tillfälle för eliten att köra ett kortare race och känna på formen inför Ö till Ö. Hoppas vi ses där. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-05-07 00:09


Att spränga gränser

Wow vilken fantastisk helg jag spenderat tillsammans med min man. Inte trodde jag att vi skulle kunna träna tillsammans på lika villkor. Sååååå sjukt kul att vi hittat något tillsammans. Vi har varit på MTB läger och knapat i hop tio timar på cykeln. Vi åkte md IF rigor till Isaberg och för mig blev det nytta med nöje då jag även föreläste om träningslära på lägret.

Jag tycker det är jätte spännande att möta motionärer, elitmotionärer och nybörjare i samtal kring träningslära och träningsplanering. För mig finns det inte en gyllene väg utan vi är alla individer med olika livssituationer att utgå ifrån.  Självklart är träningsläran den samma men hur man applicerar den på olika individer är väldigt olika. Jag fascineras också av hur många det är som aldrig lägger en tanke på vad, när, hur och varför de tränar . De bara tränar på utan någon tanke alls. Befriande eller korkat. Ja, jag är inte den som ska döma. Det är i alla fall väldigt roligt och utvecklande att lyssna och reflektera. Jag blir också otroligt inspirerad när jag får möjlighet att hjälpa individer att ta ett steg till i sin utveckling.

Under helgen sprängde jag själv en hel del gränser och från att vara en riktig fegis på cykeln vågade till och med jag på söndagen kasta mig ut i de branta nedförsbackarna. Nja kanske inte kasta mig men jag satt i alla fall kvar på cykeln och sniglade mig ner utan at sätta ner fötterna.

Det finns inget som är så utvecklande som att spränga gränser. Jag växte flera meter under helgen och fick ett helt nytt självförtroende. Dyra självförverkligskurser kan gå och slänga sig i väggen att våga göra något man fruktat och trott man aldrig skulle klara är mer än självförverklande det ger en enorm kick och energi boost för själen.

Jag har verkligen fått en nytändning.

Det kan kanske också ha att göra med att våren är här och det börjar bli varmare. Jag har också en rad spännande projekt och resor framför mig men mer om det en annan gång …..

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-03 19:32


Att utvecklas

Tjo ho här är jag igen

Hur har du haft det? Själv har jag haft det toppen och det är massa spännande som både hänt och kommer hända mer om det en annan gång

Tidsbristen är ett faktum varje dag men jag har börjat hitta en balans. Detta är första säsongen jag inte tränar för triathlon utan jag kommer bara satsa på swimrun. Jag hade nog en romantisk tanke om att när jag slutar cykelträna kommer jag ha sååååå mycket tid över. Ack vad fel jag hade och vad jag lurat mig själv. Motståndet på swimrun blir för varje år som går bättre och bättre så även jag måste ligga i som en liten iller för att inte tappa stinget. Jag har heller aldrig varit en naturbegåvning så för varje löpsteg eller simtag jag tar ligger det otaliga timmar och slit bakom. Jag har ett driv i mig att hela tiden utvecklas, att ta ett steg tillbaka är otänkbart. Det finns bara en väg och det är framåt. Bakåt tittar man för att lära av misstag och för att få kunskap om tidigare framgångar. Kanske låter kaxigt men det är en stor drivkraft för mig som också gör mig väldigt tillfreds och glad. Jag är inte rädd att förlora eller prova nya saker tvärtom. Utveckling för mig är inte alltid att stå högst på pallen det kan lika gärna handla om att klara vända en negativ tanke till något bra och positivt. Träningsmässigt vill jag inte falla in i någon slentrian vardagsmotion där jag med tiden blir sämre och sämre. Det samma gäller min livskvalité. Jag vill hålla mig till planen , testa några nya infallsvinklar och se utvecklingen av den tid jag lägger ner. Det kan handla om att springa strikta tusingar på bandet lika mycket som att sitta på en stubbe och fundera över livet. Livskvalité och glädje är det som är grunden i allt och det är inget som kommer av sig själv det är något vi får skapa själva.

Livet är rätt härligt. Så vänta inte, äventyret är närmre än du tror……

Bilden har vår son Max tagit på sin coola pappa. Talanger båda två. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-03-13 19:51


Sandsjöbacka sprint trippel

Idag fyller mina älskade tvillingar 12-år som det traditionsenligt firar i Sälen med tårta till frukost. Ett år har gått och mycket har hänt. Då för ett år sedan satt jag, mamma och syrran och höll i pappas hand som kämpade för sitt liv på IVA. Vi trodde aldrig vi skulle få tillbaka pappa och livet var i kaos. Veckorna gick och pappa vände mirakulöst tillbaka till livet. Han började så smått röra på sig och kunde i somras motionera igen som han älskar.  När vi alla hoppat högt av glädje och fått framtidstro rycks allt ifrån oss igen. Denna gång blev fallet tyngre, djupare och än mer svart. Pappa fick diagnosen obotlig hjärncancer. Att under ett halvår få två dödliga sjukdomsbesked går inte att beskriva med ord hur tungt och tufft det är. Men myntet har alltid två sidor och pappa är en fighter som inte ger upp i första taget. Det finns så mycket fantastiskt att uppleva och någon med så mycket liv i sig kan inget annat en kämpa. Pappas handled pryds av pärlade armband med orden Fight fore life #fuck cancer!!! Det är vårt motto.

I helgen fick dessa ord ännu mer tyngd och sjukdomarna ett rent ut sagt ”fuck you finger”. Då stod pappa och såg till att ca 100 deltagare kom i väg i tidiga ottan på den 82km långa triallmaran . Sandsjöbacka trial Marathon är en tävling som går på flera olika distanser under tre dagar där vissa springer ett av loppen och visa väljer antingen lång (26,44,82km) eller kort (26,22,34km) Trippel.

Jag skulle sprungit trippeln förra året men livet tvärvände och kastades omkull. Akut aortadissektion var domen pappa fick. Så för mig blev det med omtumlande känslor jag ställde mig på startlinjen i den iskalla fredagskvällen. Pannlampan på och undrade mest hur jag skulle orka och om jag skulle hitta. Startskottet gick och vi rusade i väg. Jag kände mig klumpig i ryggsäck men var väldigt glad för att jag inte tagit av mig mina mjukisbyxor som jag hade som överdrag. Jag frös ändå. Strax var vi inne i skogen och jag tände min lampa. Reflexerna blänkte likt diamanter och det var som at kliva in i en sagovärld. Det enda man såg var marken som lampan lyste upp och de glimmande reflexerna som hängde i mörkret. Fartkänslan var betydligt högre än kilometertiden visade, men jag skulle bara njuta och spara benen lagom mycket till de övriga loppen dagarna efter. 26 km tog dock snabbt ut sin rätt fredagskväll som det var och jag gick tom på energi. Detsamma gjorde min lampa och trots extra batteri dog den 5 km innan mål och jag fick hjälpligt leta mig fram på stigarna med ett antal blåmärken som resultat. I mål frusen kall och trött som femte tjej.

Dagen efter vaknade jag med en helt tom kropp och lungor som väste. Men jag ville inte ge upp och masade mig i väg. Jag kände redan i första backen att det skulle bli en lång dag och det krävdes mycket kraft att lyfta på benen. Tankarna var svarta och tunga och det fanns ingen glädje alls i kroppen. Jag visste att allt berodde på energibrist och dålig återhämtning från gårdagen. Tänkte på pappas kamp och fortsatte springa. Luften var full av iskristaller som skar som rakblad genom halsen vid varje andetag. Det gjorde ont, riktigt ont. Jag gick i backarna och kände mig som en riktig rookie. På sätt och vis var jag det också då jag aldrig förr tävlat på detta sätt varken springa så långt och dessutom på vintern. Denna dag var det den fuktiga kyla som tog knäcken på mig och jag linkade hem efter målgång besluten om att lämna DNS på sista etappen.

Sov på saken och hade en härlig kväll med familjen som fick mig på andra tankar. Söndagens sista 34km bjöd på en helt annan historia. Kroppen kändes pigg och jag var full av energi. Blå himmel, strålande sol och gnistrande snö mötte oss på de vackra stigarna i Sandsjöbackaområdet. Jag hade också lärt mig av alla mina rookie misstag. Så nu var jag full kittad med diverse lösningar för att hålla energigels och vätska ifrån att bli stelfruset. Det var i och för sig väldigt gott med frusen gel men magen sparkade bakut av kylan och om man äter för fort får man en härlig brain frezz.

Benen trippade på och jag summerade känslorna de senaste tre dagarna som blev en miniatyr av året som gått.  Jag har upplevt smärta, trötthet, hopp, förtvivlan, glädje, sorg, gemenskap, värme, tacksamhet, och framförallt den inre kraften av att inte ge upp.

Ju längre in i loppet jag kom desto starkare kände jag mig och den sista milen vågade jag öka. Nu fanns det ingenting att spara på längre. Otroligt tacksam och glad sprang jag i mål, rakt in i pappas armar som gav mig en stor kram. Lycklig och tacksam över att inte gett upp. Totalt blev jag trea i sprint trippeln och placerade mig som tredje dam i 34 kilometersloppet. Pappa var kvar och hejade hela dagen och avslutade med ett par km längdåkning innan skymningen. Pappa vet hur man fyller timmarna med liv….

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-01-21 19:09



< Nyare inläggÄldre inlägg >

[Mer om]Ulrika Eriksson


Det handlar om att våga, prova nya möjligheter, ta chansen när den kommer. Jag antar min egen utmaning: Nå toppen inom triathlon, göra mitt bästa och inspirera andra att våga ta chansen och utmana sig själva. Läs mer på www.triullis.se Min Twitter är det ni ser här nere:





Följ Runner's World twitter_symbol fb_symbol

Få vårt nyhetsbrev!


Annonser
Annonser
Annonser